Hemma

Genom ett mindre mirakel lyckades vi komma hem sent på lördag kväll. Klockan är midnatt och jag klev in genom dörren för tio minuter sedan. Sista resan idag var ett rent helvete. Carla gick sönder 1½ timme från Burlington mitt ute i ödemarken efter sex timmars körning från Buffalo. Vi hittade ett hus och vi visste inte om vi vågade ringa på för hur reagerar man ute på landsbygden när fem européer ringer på dörren sent på lördag eftermiddag. Vi chansar och en vänlig kvinna öppnar.Hon släpper in oss lite nervöst, bland det första hon säger är "ursäkta röran, vi kom precis tillbaka från jakt" och pekar på hennes och makens respektive gevär.
Vi ringer efter bärgning och givetvis får vi en riktig skitstövel som möter oss. Han tittar knappt på bilen men vet genast vad felet är. Batteriet blir inte laddat och därför la den av. Han bärgar oss till ett garage mit bland ingenstans. Vi har ingen aning vad vi ska göra, lämna bilen här eller bärga den till Burlington? Han ger oss ingen info utan är mycket kort och otrevlig. Det visar sig att en bärgning till Burlington skulle kosta $ 240 och det betalar vi inte med tanke på att reparationen kommer gå på ännu mer. Vi beslutar efter mycket om och men att lämna bilen men vi har ingenstans att ta vägen. En av gubbens assistenter, en riktig bonnläpp, skjutsar oss till en mack där vi åtminstone har värme och tillgång till mat. Väl där står vi fortfarande rådlösa, det finns inga bussar, ingenting. Vi försöker nå de få som finns kvar i Burlington för att se om de kan hämta upp oss. Problemet är bara att hitta till denna mack krävs skicklighet som förare. Men genom ett mirakel får vi tag på en av de franksa studenterna och hon säger att hon har en kompis som befinner sig två timmar från oss. Denna kompis är Karen från Philadelphia som är på väg tillbaka till Burlington och hon kan vägen till macken. Mirakel var ordet...
Vi väntar på denna mack i två timmar och till slut kommer hon. Nu väntar nästa utmaning, att få in fem killar med packning för en vecka i en Golf... Jag, som är störst av oss får sitta i framsätet med mitt bagage så jag klarar mig fint. Resten packar in sig i baksätet och det var riktigt trångt för stackarna.
Efter 1½ timme kommer vi fram till Burlington och så glad har jag aldrig varit att se denna stad sen jag kom hit 20 augusti efter mycket besvär.
Tack Karen!

Hur har resan varit?

Helt jävla galen!!!

Jag tog ca 300 bilder och jag har varit med om många galna saker, speciellt Toronto, som var de galnaste dagarna i mitt liv. Det har varit en veckas festande förutom två dagar. Jag är helt slut efter att ha levt på snabbmat och öl. Jag hoppas att ni fortfarande älskar mig efter att ha gått upp ett par kilon...

Det finns så många bilder o intryck att jag måste ta en dag i taget för att orka. Jag kommer skriva imorgon om hur Thanksgivingmiddagen i Ithaca var, samt Niagara fallen. Senare under veckan kommer info om Toronto, Chicago och Buffalo.

Jag kan nog säga att jag förmodligen har lyckats med ett av målen jag hade med denna resa. Att festa av mig o göra de sista galna sakerna innan jag går in i det liv som jag verkligen vill leva. Det är det jag tar med mig från denna resa. Jag är trött på detta liv, jag vill göra andra saker nu och jag vet precis vad det är.

Veckan har också bestått av en tät kontakt med Washington och en viss person som jag verkligen inte vet hur jag ska förhålla mig till när denne person återvänder till Burlington, natten till tisdag. Det kan bli platt fall och förmodligen blir det så men om jag för en gångs skull har tur så kan det här bli hur bra som helst. Jag väljer dock att förhålla mig skeptisk med tanke på vad som hände tidigare i höstas.

Jag har nu två veckor på mig att plugga inför alla fyra sluttentor som sker inom 3 dagar. Hur mycket jag förbereder mig för dessa beror på ovanstående.

Jag återkommer med mer info

Nu ska jag sova