Dags att berätta om historien om Toronto, de två galnaste dagarna i mitt liv. Den slår till och med mina upplevelser på Ålandsfärjan som är preskriberat material nu...
Tyvärr kommer jag tvingas att genomföra en form av självcensurering av alla upplevelser, vissa saker ska nog inte berättas helt enkelt...
Vi anländer vid 20-tiden i Toronto efter ca tre timmar från Niagara Falls. Vi bor på ett vandrarhem som luktar kattpiss men som i övrigt är klanderfritt, dessutom billigt för att vara i Downtown Toronto. Killen som jobbar är en muskulös kille i linne som gärna visar upp sina ådriga biceps, han är supertrevlig och överpedagogisk. Han tipsar oss om en sen middag på en kinesisk restaurang vid namn 88. Vi käkar, återvänder till vandrarhemmet och klunkar i oss några ryska u-båtar i vardagsrummet.I rummet sitter en äldre man (60+) som vi kom att inom gruppen kalla för The Fat Guy. Han är ursprungligen från England och har bott på detta motell i snart fyra månader. Denne man tipsar oss om vart vi bör gå om vi letar fest en söndagkväll.
Vi ger oss ut, stöter på en pub med fåtal gäster. Vi bestämmer oss för en öl men fastnar här för de intressanta personer. Bartendern (tjejen till höger intill Clement) som Iago visade hur man dricker tequila i Spanien på. Det innebär hälla salt på en kvinna och trycka upp en limeklyfta i hennes mun. Resten kan ni gissa själva...
Den äldre mannen i mitten bredvid Iago är ägaren av baren, en fattig men lycklig sådan. Killen med gitarren stod för underhållningen. Vi förgyllde derassöndagkväll med vårt besök kan man säga.
Efter mer än en öl går vi vidare i tron att i Toronto stänger man senare än 2 på natten. Iago, Clement och Thomas vill till strippklubb. Majoritetsbestämmelsen är den gyllene regeln i vår grupp så jag har inget annat val än att acceptera. Vi tar en taxi, kmmer fram vid 02.30 och det visar sig att det är stängt. Vi letar febrilt efter öppna pubar men allt är stängt. Vi har inget annat val än att ta taxi hem. Nu börjar det hända saker...
Vår taxiförare är en komplett idiot. Han menar bestämt att vår adress inte existerar. Vi visar honom på kartan o allt men han lyckas inte förstå. Vi säger åt killen att bara köra så guidar vi honom. Han saknar GPS i bilen och han har ingen adressbok med sig. Jag börjar bli riktigt irriterad på honom och frågar hur i helvete han kan kalla sig taxiförare. Han tittar på mig snett... Iago säger att vi betalar bara 15 dollar för det var vad det kostade under färden hit. Taxiföraren är vilse och jag tjafsar ännu mer med honom när han säger att vi kan glömma 15 dollar. Tjafset fortsätter om priset tills Clement känner igen en gata och guidar honom. Priset stannar på 11 dollar. När bilen stannar fortsätter tjafset, jag säger till honom att "vad var det jag sa?, vi vet ju för fan mer om Toronto, lär dig sköta ditt jobb istället för kunderna göra det." Han säger nåt till mig men han hinner inte avsluta meningen innan jag har slängt igen dörren och muttrar "fucking idiot" och vandrar mot macken för en nattbaguette.
Vi är inte trötta, utan bestämmer oss för att sätta oss i bilen som står parkerad på bakgården vid motellet. I bakluckan finns bärs och vår "vän" Ryssen =ryska ubåtar. Vi sätter oss i bilen (inga nycklar i såklart...) och ser att det är tänt i vårt rum, det visar sig att The Fat Guy är vår rumskamrat och vi skrattar gott åt utsikten. Vi kopplar ihop två högtalare till en Ipod och har vår egna privata fest.
Vid femtiden på morgonen går vi till sängs, vi försöker vara så tysta som möjligt men givetvis tycker The Fat Guy att vi väsnats när vi möter honom igen när vi vaknat.
Ny dag, det är måndag och dags att utforska denna stad på 3 miljoner invånare. Vi vandrar hela dagen, Toronto är en ganska trist stad, väldigt grå och ointressant.
Världens längsta gata, hela 1896 km lång!!! Jag skojar inte. Sök på Yonge Street i Toronto. Gatan slutar någonstans uppe i norra Kanada och stora delan av denna gata utgörs av motorväg.
Hockey Hall of Fame. Alltid drömt om att se denna byggnad och nu har jag gjort det. Tyvärr kostar det skjortan att gå in och de pengar vill jag hellre lägga på CN Tower.
Vad är då CN Tower? Världens högsta utkiksplats, hela 553 meter hög. Det är ingen vanlig skyskrapa utan mer en enda stor antenn. Självklart betalar vi 27 kanadensiska dollar för att komma upp 446 meter upp i luften. Vi åker hiss upp och man får redan här känna hur det känns att åka 446 meter på 60 sekunder. Ni ska veta att jag har rejäl höjdskräck så jag vågar inte titta ut genom hissen när vi åker upp...
CN Tower från marken, satan va högt!
Hyfsad utsikt. Här är vi på 354meters höjd. För att åka upp ytterligare 100 meter kostar det 9 dollar och givetvis har vi betalat för hela paketet. Ska man göra något ska det göras ordentligt. Tyvärr blir utsikten inget bättre utan det är mer en upplevelse att vara på 446 meters höjd.
Downtown med alla finansbyggnader
Går man ner en trappa på 350 meters höjd finns en sektion med glasgolv så man får se hur det är att stå 350 meter upp i luften. Fan va läskigt! Jag tvekar länge men efter att ha blivit kallad chicken visar jag upp mittenfingret och ställer mig på den förbannade glasskivan so skiljer mig från falla 350 meter rakt ner. Tittar ner och håller på att smälla av...
Iago, jäkla dåre...
Iago tipsade oss att åka upp vid fyra tiden och vänta här ett par timmar tills solen går ner. Man får grymma nattbilder. Givetvis tar batteriet slut för dagen så följande nattbild är från Clement.
Efter en heldag med vandring är vi trötta men revanschsugna från gårdagen. Vi vill ha kul ikväll! Men vi är hungriga och vill spara pengar. Jochen erbjuder sig att fixa middag, pasta och tomatsås. Probelemet är bara att Jochen är en matematisk idiot och kokar 1,5 kilo (!) pasta till fem killar!!! Dåre!
Plötsligt dyker två personer från Österrike upp på vårt vandrarhem. Thomas, som är från Österrike "bjuder" dem på pasta och vi lär känna dem. En heter Dominic, en mycket berest kille och den andre är en tjej vid namn Jan Jan, ursprungligen från Kina. Denna Jan Jan blir nästa intressanta person på vår resa...
Senare på kvällen drar vi alla sju ut på stan och till en av gatorna som The Fat Guy tipsat oss om. Thomas hittar en klubb och vår vän Jan Jan insisterar att vi går in på.
Vi är där en timme. Klubben stänger vid 02.30 men vi vill festa vidare. Vi får nys om Torontos illegala fester som sker underground. En taxiförare tar oss till en av dessa och tro mig, de är sofistikerade dessa illegala fester...
Vi stannar utanför en tom lagerlokal, vi fattar ingenting tills en dörr öppnas. En vakt viftar med ena handen för skynda oss in genom dörren. Vi går ner ett par trappor. Vi betalar var och en 10 dollar, därefter kommer en vakt som visiterar oss alla så vi inte har vapen eller kameror på oss.
Jag möts av en syn som är helt galen. Det finns en bar, en DJ, discokulor i taket. Jag beställer en 33 cl Heineken för priset av hela 7 kanadensiska dollar, ca 55 SEK. Jag vandrar vidare med min öl och ser folk röka hasch, snorta kokain helt öppet. Allt är tillåtet här i denna totalt förbjudna fest. Jag träffar en kille vid namn Carlos, jag sätter mig ner vid honom och frågar om denna kultur av illegala fester. Han berättar att festen vi är på är en av de bästa och att polisen känner till dessa fester. Entre avgiften vi betalade är till för att muta eventuella snutar som kommer på besök.
Han berättar mer om sig själv och blir verkligen personlig. Bland annat berättar han om sina sexuella preferenser, att han gillar killar. Jag försöker lyssna intresserat, jag vill inte göra mig ovän med någon på detta ställe...
Det hela blir dock aningen obekvämt när killen säger till mig att jag är "fucking gorgeous"... Om översättnig behövs så betyder det "jävligt läcker"...
Bara för att underhålla er ska jag säga vad jag svarade...
"Jaha, det var det snällaste jag hört någon säga till mig här i Toronto"...
Bra sagt Henke!
Killen fortsätter smickra mig. Till slut blir han distraherad och lyckligtvis är det dags för oss att gå så jag smyger iväg fort som fan.
Dagen efter när jag vaknar är saker o ting lite luddiga i huvudet. Jag sticker ner handen i jackfickan och hittar Carlos telefonnummer och namn på Facebook... Minnet börjar komma tillbaka och jag minns att han gav mig denna lapp. Jag tror jag har den kvar.
Jajemän!, här ligger lappen! Carlos Hicks. Sök på det namnet på Facebook och klicka på killen från Toronto så får ni se en lustig figur.
Toronto är som sagt galet...
Jag har utelämnat vissa detaljer av respekt för vissa personer men jag kan lugna er med att inget allvarligt hände. Ingen utsattes för fara förutom möjligtvis jag när jag träffade Carlos....
Jag uppdaterar er snart om vår korta vistelse vid Lake Michigan för att senare gå in på Chicago och Buffalo.
fortsättning följer...
2 kommentarer:
Jösses vilken resa! Du skriver som vanligt fängslande... Utsiktsbilderna är så himla häftiga och då jag också lider hemskt av höjdskräck så kan jag känna den svindlande känslan från knäna och upp i huvudet. Är inponerad över att du vågade! Det tycker jag förresten om mycket annat också.. Det är tur att ni är unga och inte har överdrivet mycket vett som gör er rädda... Det är tack vare "bristen" på det som ni får uppleva allt ni gör! Om du gjort denna resa om tio år i goda vänners lag så vet du säkert att den sett helt annorlunda ut.
Har under dagarna du varit borta läst din blogg tillbaka i tiden. Herregud vad mycket som hänt, inte bara runt dig utan även med dig! Det ska bli så roligt att träffa dig snart. En annan sak som slog mig är att det är evigheter sen du nämnde något om din rumskamrat, är han inte kvar längre? Hur är det med de européer som du umgås mest med, åker de alla hem nu eller ska någon vara kvar en termin till? Spännande blir det att se om ni träffa i framtiden, det är ju inte så långt att resa inom Europa.
Tisdag var det idag ja... Då kanske man inte får läsa någon ny blogg idag, eller? Har haft ledigt i helgen, var på kurs igår och är ledig idag så inte förrän i morgon kan jag kolla min mail på jobbet. Finns det något där??
Själv var jag på kurs i Örebro igår, var borta härifrån 07-18. Med en hejdundrande förkylning och en heldag i en tvåhundra år gammal herrgård, ventilerad med självdrag, så ägnade jag resten av kvällen åt att häcka i soffan under en fleecefilt och tycka lite synd om mig själv. Utbildningsdagen var annars "så där". Vi har nog varit bortskämda här i Karlstad som i många år har en av Sveriges bästa överläkare på sjukdomsgruppen lymfom. Hon har dessutom då och då haft utbildningsdagar för oss sjuksköterskor. Detta har gjort att vi från Karlstad, vi var tre,stycken, kunde mer, tror jag, än den underläkare som föreläste... MEN miljön var trevlig, vi var lagomt många deltagare och maten var fantastiskt god... Bara förkylningen som inte passade in just nu. Har knappt skinn kvar runt näsan. Har ändå käkat vitlök så jag egentligen inte borde vara i närheten av folk. Natten har varit lång. Sprungit fram och tillbaka till toa och torkat näsan. Det blev inte mycket sömn och idag när jag vaknade hade det satt sig på stämbanden... SUCK. Får slappa lite idag. Har lovat Sandra att följa med henne och handla när hon slutar 17.30. Dessutom ska jag ringa KBAB då Kitty fått erbjudande om en tre på Långtäppan och en tre på Hemvägen. Får lov att följa med henne och titta så att det händer något i frågan. Hon mår annars förträffligt. Hon hade lånat boken av Lennart Nilsson - "Ett barn blir till". Ägaren ville dock ha boken tillbaka så Micael har beställt en åt henne på nätet. Den kommer väl idag eller i morgon.
Ha nu en riktigt bra tisdag och hör av dig snart!
KRAMAR/Mita
Jodå, han finns kvar, min käre rumskamrat. Festerna sker bara så frekvent nu att jag inte märker att han festar jämt o ständigt.
Majoriteten av mina vänner kommer stanna en til termin men dom som jag har umgåtts mest med lämnar efter denna. Vi har pratat om att träffas i Österrike några utav oss. Jag tänker i framtiden göra en resa till östeuropa och åka lite tåg så det är bra med kontakter i Rumänien, Bulgarien och Serbien. Hörde för någon vecka sen att jag kommer ersättas av en ny svensk, en tjej. Funderar på att skaffa hennes mail adress och skriva till henne, kanske behöver hon lite tips.
Skicka en kommentar