Äntligen

Äntligen klar. Dagens uppgift tog endast tio timmar. Borde få ett schysst betyg men jag har säkert missuppfattat något. Jag har samlat in fakta, redovisat mina källor och dragit korrekta slutsatser, precis som jag har gjort alla gånger vid hemtentor. Men jag har en sån där lurig känsla inom mig som säger att jag gjort något fel. Kanske ville hon att jag skulle använda mig mer av original dokumenten? Men hur ska jag kunna dra slutsats av det? Med hjälp av boken som endast nämner några rader om varje fråga? Jag har ju tvingats till att söka andra källor. Åker jag dit för att jag inte citerat original dokumenten, då blir jag inte glad...

Klockan är tio på kvällen, kanske ska jag ta och gå ner till närbutiken och köpa mig lite bärs bara för att det är förbjudet at dricka på rummet? Känner jag mig rebellisk idag? Men dricka på rummet är inte kul. Det är bara jag här. Resten är bortresta eller pluggar. Vore rätt tråkigt och aningen löjligt att dricka själv. Kanske ska jag va en duktig gosse och låa en film istället. Men jag vill inte sitta framför datorn heller, har gjort det hela helgen när jag har skrivit.

Känner inte för att gå ut heller. Är för sleten efter den här helgen och inget folk finns ju heller att ta med. Mailen är tom, inte ett enda mail har jag fått idag. Knepigt.

Jävla gnällspik jag är, borde genast sluta gnälla och hitta på något.

Några ord från klockan 0400

Efter ca 15 timmars pluggande (ingen överdrift), har jag äntligen fått ner tre (!) sidor där jag jämför mellan Abraham Lincolns Ten Precent Plan och the Wade-Davis bill. Läraren måste va dum i huvudet som ställer frågan vilket alternativ skulle vara bäst. Ingen av dom kom till bruk eftersom Lincoln använde sin vetorätt mot the Wade-Davis bill efter att båda kamrarna röstat igenom den. Lincolns plan blev aldrig av eftersom han blev skjuten av John Wilkes Booth kort efteråt. Andrew Johnson blir ny president.
Hur fan ska jag kunna avgöra det? Som vanligt när jag avslutar en uppsats kl 04 så svarar jag alltid med en ny fråga i min slutsats...

Det roliga är att jag har en fråga kvar. Denna gång handlar det om indianerna så jag antar att jag får offra även lördagkvällen. Alla vill ha med mig till berget imorgon för fest men det är helt omöjligt. Givetvis fick jag en o annan gliring.

Nu ska jag försöka sova några timmar innan jag sätter igång med nästa fråga. Jag har till midnatt på mig att bli klar, sen måste den mailas in. Frågan är om jag kan sova efter all koffein jag hällt i mig...

Förresten dök min rumskamrat upp vid 02-tiden. Har inte sett honom på hela dagen vilket egentligen kvittar för vi pratar inte så mycket. Det tog mig 0,0002 sekunder för mig att avgöra att denne 18-årige kille var stupfull. Jag frågade honom lite retfullt vad han pysslat med ikväll.
Efter att ha lokaliserat vart den där främmande rösten kommer ifrån, svarar han mig (med en stapplande röst som motsvarar någon som använder Absolut som munsköljmedel:

-I've been to building E...

- Oh really, what happened there? Party? (som om frågetecknet verkligen behövdes....)

-I know a girl in building E.... her name is Kate...

(jaha?)

Sen lyckas han formulera en grammatiskt korrekt fråga om vad jag har gjort under kvällen.

- I've been studying all evening.

- Exkkusesss.... jöst exkkusesss Haenryck... It's Fraidaiy naight...


Sen babblar han något om att han har druckit en massa vatten för att slippa den värsta baksmällan, kort därefter sussarnannar han gott i sin säng.

Amatör, men han är min rumskamrat ändå.
Sov gott Christian

Rött för Burma

Satte upp ett par lappar på ett par sviter till mitt boendeprogram att i Sverige pågår en manifestation för Burma. Man försöker få folk att bära rött för att visa sitt stöd för Burma och kampen för frihet och mot förtryck från militärjuntan som har styrt. Det är också ett stöd för Aung San Suu Kyi som suttit i arrest sedan 1989. Burma är ett exempel på länder som besitter enorma rikedomar men som genom arrogans och frihetsförakt blivit ett av världens fattigaste länder.
Jag skrev att om folk vill, ka de visa sitt stöd genom att bära rött. Vi får se om folk lyssnar. Dom brukar ändå nappa på det mesta.

Tankeställare

Klockan är tio över tre på morgonen. Jag avslutade mitt pluggande för en timme sen. Har kämpat med en historie uppgift hela dagen som egentligen ska vara lätt men som jag inte kan förstå hur hon professorn vill att jag ska svara på. Frågan är enkel: ge exempel på skillnader och likheter mellan arbetarnas och böndernas organisering för bättre villkor under den tredje delen av 1800-talet. Jag ser egentligen inga intressanta skillnader och detta gjorde mig så trött att jag stängde av och bestämde mig för att gå till sängs. Men jag insåg att min del av rummet behövde städas. Det låg papper överallt som borde sättas in i pärmar så nu är det gjort.

Under städningen kom jag att tänka på ett samtal jag hade med min amerikanske vän Kirsti. Hon frågade mig om mina intryck så här långt av amerikanarna. Jag svarade samma sak som jag tidigare sagt till er läsare, att vi européer är aningen besvikna på att det finns ett så litet intresse hos amerikanarna för oss. Vi har inte lyckats etablera kontakt med amerikanarna på ett ordentligt sätt någon av oss utan vi har mest sporadiska kontakter. Självklart tonade jag ner det. Vi trivs ju ändå jättebra.
Hon tyckte det var tråkigt men delade med sig av sin egen lilla teori som ungefär löd somså att det kan ha med amerikarnas behov av personligt avstånd, både fysiskt och psykiskt. Dessutom finns en rädsla för att ställa för många närgångna frågor och på så sätt göra någon upprörd. Jag tog till mig av vad hon sa men jag tänkte inte så mycket mer på det då jag var fullt upptagen med studierna. Det var först nu under städningen jag kom till följande tankeställare:


Vänta lite nu Henke lilla....

(tystnad, endast syrsorna hörs i bakgrunden...)

Beskrev inte Kirsti precis en typisk svensk?????????????
Hallå? Personligt avstånd, rädsla för att ställa för närgångna frågor? Det är vad jag kallar en typisk Svensson! Vad menas Kirsti?


Säg inte att....


Menar hon........?


Menar människan verkligen att jag åkt till en helt annan världsdel med sex timmar i tidsskillnad för en kostnad av en jävla massa tusenlappar för att efter en månad inse att jag hade kunnat utsatt mig för en betydligt mer utmanande och framför allt billigare kulturkrock genom att betala endast 40 spänn och sätta mig på en bussjävel till Kil och därefter integrera mig med raggarjävlarna på Storgatan? Hallå, Continental Airlines vs. Televinken...

Jag menar, vad är det för vits att komma hit om folket är likadant? Då kan jag lika gärna försöka ge mig på att försöka förstå den komplexa kulturupplevelsen med att åka 78 varv runt den där "rondellen" på Storgatan i just nämnda Televinken varenda lördag kväll och käka en "Raggarballe med svängdörr" med mina nya kamrater...
Mäsk någon?




Skojar bara. Jag älskar Kil, även om det finns raggare och att det saknas rulltrappor.
Men det fick mig att tänka till. Är amerikanarna, framför allt Vermontfolket, så jäkla lika oss tråkiga svenskar? Jag som hade sett fram emot en kultur som betydligt mer präglas av nyfikenhet, att våga uttrycka sig fritt utan rädsla för att göra bort sig som vi svenskar (inkl. mig) är. En kultur utan Jante-lag och där kroppsspråket klart och tydligt statuerar att här har vi med en amerikan att göra.. Den typen av kultur måste finnas även här i Vermont.

Måste avsluta detta inlägg med en fråga. Har jag fel om ni, familjen Jansson, tänkte det där underbara ordet "Asfaltsblomma" efter att ha läst detta inlägg?

Kort?

Har ni glöt mitt önskemål om kort på nära o kära? Hittills har bara Mita varit duktig som skickade fina bilder. Det vore som sagt uppskattat.

Montreal

Resan började vid tio-tiden på lördagen. Kvällen innan hade redan ett gäng åkt till Montreal men av studieskäl valde vi att vänta. Österrikarna hade hyrt en minibuss för sju personer. Vi som åte var Thomas, Florian, Gabriel (alla Österrike), Andrea (Chile), Clement (Frankrike), Kristina (Tyskland) och så jag förstås.

Vi hoppar alla in i bussen och kör mot kanadensiska gränsen som inte ar mer än 45 minuter. Väl här får vi problem. Stora problem. Det visar sig att sex av oss, alla européer, har inga problem att åka in i Kanada, men den sjunde, dvs Andrea från Chile, råkar komma från ett land där man behöver ett ytterligare visum för att åka in i Kanada. Tullassistenten ber oss parkera bilen och gå in för samtal där de vill fråga oss om våra ärenden i Kanada. Andrea försöker få en förståelse varför hon inte är vär att åka in till Kanada. Hon får inget bättre svar än att om hon betalar
$ 200 så kommer hon in. Detta är alltså ingen muta, vilket är lätt att tro, utan faktiskt en administrationsavgoft för tillfälliga visum. Självklart betalar hon inte. Varför skulle hon helt plötsligt va värd att få tillträde till Kanada om hon har 200 dollar??? Är hon plötsligt ett mindre hot då???

Vi får vänta ca en timme på att få våra pass stämplade. Vi har inget annat val än att åka tillbaka till USA och lämna av Andrea. Men nu befinner vi oss på kanadesisk mark så vi måste vända om och genom den amerikanska gränskontrollen. Där är det kö. Lång kö....

Efter att ha lämnat av en mycket besviken Andrea far vi tillbaka och kommer äntligen genom passkontrollen. MONTREAL, HERE WE COME!

Det tar ca en timme från gränskontrollen till Montreal men givetvis lycas vi köra fel trots att det är rakt fram hela vägen... Allt vi kan se är oändliga majsfält. Trots att vi bara kört någon timme från startdestinationen kan man se tydliga skillnader. Allt är dessutom på franska. Alla vägskyltar, reklamskyltar, rösterna på radion. Orsaken är att vi befinner oss i Quebec som är en frankstalande provins i Kanada.


Väl framme, möts vi av skyskrapor. Det är inga som kan jämföras med New York men för en kille från lilla Karlstad är det ändå häftigt att blicka upp mot skyn och imponeras av dessa byggnader. Samtliga ståendes majestätiskt i downtown Montreal. Man kan inte låta bli att imponeras av kapitalets förmåga att skapa. Tankarna leder mig bort från skapelserna och in i den eviga inre diskussionen av kapitalismens utseende och funktion. Byggnaderna är rätt imponerande representanter för kapitalet.

Plötsligt avbryts mina tankar av att en ung kille i min egen ålder står och torkar rent vår vindruta när vi står vid ett rödljus.. Jag iaktar honom. Han är klädd i skitiga och trasiga kläder. Han är representanten för den andra sidan av det kapitalistiska samhället och ger med sin blotta närvaro mig genast svar på. tal i min inre diskussion kring kapitalismen som behov och form för samhällsbyggande.

Gabriel, som är den mest bereste av oss, tar fram två dollar. Han vet vad som väntar om man inte ger något för hans tjänst - en sönderslagen ruta...

-You guys rock! svarar vår förste bekantskap i Montreal glatt. Hans glada min över dessa två dollar (ca 13 svenska kronor) får mig att ställa frågan hur ofta han gör detta varje dag och vad pengarna går till. Hur hamnade han vid ett rödljus i Montreal medvendast en stycke hink och ett stycke trasa? När beslöt han sig för att bli nöjd för två dollar

Jag vet inte vad som händer men någonstans glömmer jag bort denne representant. Kanske är det den där egoistiska sian av mig som vill ha kul för en kväll som får mig att sluta tänka på honom.

Vi parkerar bilen och möter upp våra vänner från Mexiko, Australien och England vid ett vackert litet torg där denna vackra byggnad kan skådas (bilden nedan). Vi bestämmer oss för att träffas senare på någon av stadens pubar för att få lite käk och något gott att dricka (läs: öl).

Fram tills dess söker vi oss till vandrarhemmet vi bestämt oss för att stanna över natten. Det visar sig att detta är inget vanligt vandrarhem...

Detta vandrarhem har flera hus men idén består av att inom fyra väggar ska så många som möjligt få plats. Vi hade räknat med att åtminstone vi skulle få dela ett rum men det visar sig att vi får dela ett stort rum med fem andra personer, totala främlingar. Givetvis gör den mänskliga misstänksamheten sig påmind mot dessa främlingar. Det är som ett kapitel ur Zygmunt Bauman. Kan vi lita på dem? Vi har våra viktiga pass och DS-2019 papper med oss och dom vill man inte bli av med...

En annan lustighet med rummet är som ni ser att det saknas riktiga sängar.Receptionisten sa
till oss innan vi fick se rummet att "...för tillfället

saknas sängar på ert rum". Vi tittar alla på varandra förvånat men i den förvånade blicken förbyts till ett naivt antagande om att det löser sig på något sätt. Visst gör det det - med luftmadrasser! Ägaren slänger fram dem och rosa lakan. Florian, den store muskelkillen från Österrike, tittar mycket onöjt på situationen med de rosa lakanen och den uppblåsbara madrassen på ett sätt som bara en österrikisk muskelkille kan. Jag låter era fördomar avgöra hur detta kan ha sett ut. Det går liksom inte att beskriva med ord.

Vandrarhemmet är som sagt speciellt, det är starkt inspirerat av 60-tals andan med kollektivt boende och unisex-duschar. Det ska vara ett boende där alla kan lita på varandra. Man har helt klart lyckats locka till sig dessa för vi möter en o annan flum-nisse som valt detta boende för 22 dollar/natt. Det är dock på sitt sätt vackert. Den lilla utegården är charmig. Killen i blå T-shirt är Gabriel. T-shirten ni ser mig bära i bakgrunden är en rolig sak. Den föreställer George Bush, Condolezza Rice och Dick Cheney. Ovan vilar rubriken:

"Meet the fuckers". Införskaffad i Montreal, självklart för att provocera fram arga röster när jag kommer tillbaka. Jag har i skrivande stund ännu inte vågat ha på mig den i det offentliga i USA...

Florian ( i bakgrunden

Kristina)

Montreal är en vacker stad. Den är inte på något sätt imponerande i sn arkitektur. Vi finner dock ett o annat praktbygge som i bilden till höger. Tyvärr ser vi inga skyltar som visar oss vad för byggnader de är. Montreal är dock en väldigt lugn och avspänd stad. Trots at den nästan är dubbelt så stor som Stockholm är stämningen helt annorlunda. Bilderna nedanför visar en typisk dag i Montreal. Det är lugnt med folk trots att det är helg och strålande väder.

Man trivs som sagt i Montreal men man saknar

amerikanska priserna. Vi är i en storstad där man kan höja priserna lite som man vill. En öl kostar ca 4,80 dollar, att jämföra med 3 dollar för samma öl i Burlington. Jag har klagat på den amerikanska ölen men Kanada är inget vidare heller. Faktiskt säme. Jag lyckas hitta en schysst öl vid namn Blue som är kanadensiskt. Lyckligtvis fastnar jag för den så importerad öl kostar nästan ytterligare 75 cents.

I Montreal finns även ett Chinatown med restauranger, matbutiker och vanliga butiker som alla är uteslutande kinesiska.Det är inget stort Chinatown men det är häftigt att uppleva det. Just mångkulturen här i montreal är va sm gör staden känd.

Lördagskvällen avslutas på denna club. Namnet på den är fransk och därför inte det lättaste att minnas. Det är en nattklubb med en enorm uteservering och huset som ni ser på bilden är ett fyra våningar högt hus med barer på varje våning. Tyvärr vill inte nordamerikanare dansa utan det finns endast ett litet dansgolv som ska räcka till alla gäster. Jag kan sammanfatta att vi hade jäkligt kul här. Vi blev visserlige hånade av några kanadense för att vi pluggar i USA. Ett USA som nu har så låg dollar att den är likställd med den kanadensiska dollarn, något som uppmärksammades stort i kanadensiska medier, enligt våra vänner från Montreal. Dom är märkbart kaxiga. Kanada har alltid varit lillebror men nu ser de ner på sitt grannland.

Dagen efter ägnas åt att vandra runt i staden, fotografera och titta på souvenirer. Samma skit överallt, det är ett globalt faktum att souvenirbutiker är fantastiska på att sälja en massa skit.

Sammanfattat var Montreal en mycket rolig upplevelse. Jag kommer kanske återvända hit i November då Linkin Park spelar här, ett av världens största band.

Carla

Lägg det namnet på minnet.
Varför?

Min vän Iago från Spanien, köpte idag en Volvo från 1989 för 850 $ att rulla runt i under sitt år här i Burlington. Han frågade folk vad de tyckte han skulle döpa bilen till. Geri från Bulgarien
föreslog "Henrik" eftersom både jag och Volvon är/var svenska. Iago tyckte att idén var bra men valde istället att döpa den till "Karl", fortfarande efter mig.
När han skulle göra själva betalningen frågade den tidigare ägaren vad han skulle döpa den till och svarade "Karl". Den tidige ägaren höll inte med då det mer eller mindre är en lag att bilen ska ha ett tjejnamn. Han insåg att det fanns endast ett alternativ och det var att lägga til ett feminint "a".
Vips så var bilen till Carla.

Och ja, det kommer snart text o bilder från Montreal. Behöver bara ett upplägg och en massa tid.

Hemma

Kom precis hem från Montreal. Klockan är halv tio på kvällen och jag är helt utmattad efter en natt i Montreal som var väldigt rolig. Bilder och text kommer så fort jag har tid och energi. Det är många intryck och jag vet inte vart jag ska börja och sluta.
Hur som helst var Montreal bra och jag återkommer till er nyfikna läsare

Shopping

Efter en dag som kan beskrivas som mindre bra, beslutade jag mig för att skippa skolan (vilket kommer att kosta mig hårt arbete nästa vecka) för att istället shoppa. Jag brände en hel del och hade det inte varit för att jag inte såg så mycket snyggt, hade jag förmodligen bränt flera tusen.
Hade därefter middag med finska tjejerna på en restaurangkedja som heter Friday's. Det är en hederlig amerikansk krog med trevlig service.

Väl hemma gick jag över till en svit där spanjorerna, bulgarerna ochfolk från andra länder satt. Vi drack öl på rummet. Detta är strikt förbjudet så vi låste dörren till sviten. Givetvis knackade korridorsvakterna på vår dörr. Idioter som vi är, slänger vi in all öl i en ryggsäck och resten i en garderob i ett av killarnas rum. Tanken var att håller vi tyst så händer inget. Vad ska dom göra? Bryta upp dörren?

Rätt svar: Dom jävlarna ringer förstås efter universitetets egna polisstyrka, som öppnar dörren och hittar oss där. Hade vi varit smarta hade vi gömt ölen och därefter öppnat och sagt att vi inte hörde knackningarna. Dom har inte rätt att söka igenom våra rum.

Vi drack öl och vi hade inga bra ursäkter. Dom tog våra ID nummer, gjorde en rapport men inget kommer att hända. Det värsta som kan hända är att man blir avstängd ett par veckor men då ska man hitta på en massa jäkelskap. Förmodligen hittar jag på nåt sånt sista kvällen innan jag åker hem.

Vi var i snitt 23 år, vi som drack och att gömma ölen var som att vara 16 igen när man försökte fly från snuten. Jag vet inte hur många gånger jag som tonåring åkte fast och tvingades hälla ut all öl, sprit eller hembränt om man hade för kvällen. Nu fick man göra samma sak men vid 25 års ålder. Jag vet att man måste acceptera reglerna. Dom är lika för alla men korridorsvakterna (även kallat Ra:s) kunde sortera ut bättre. Dom vet vart festerna är, vilka som bor vart. Vi förde inte ens oväsen utan delade två 12-pack på 6 personer. Det är inget man blir full på.

När vakterna dragit vällde jag ut mig spydigheter över detta barnsliga beteende och det faktum att universitetet har en egen polisstyrka???? Bor du i korridor i Karlstad så är det på eget ansvar och många där är 19. Ändå är incidenterna färre där än här.
Alla var förbannade och vi trissade upp stämningen där den ena fördomen efter den andra kom till ytan. Många berättade historier som hänt under den första månaden som gjort att många känt sig nedvärderade av amerikanarna. Vi trissade som sagt upp stämningen och det påverkar förstås sanningshalten i historieberättandet, men många som planerat att stanna här i ett år, funderar nu på att åka hem efter en termin. Detta förvånade mig och fick mig att upphöra med "skitsnacket". Men efter att ha hört historierna så förstår jag varför. Även här i Vermont har vi fått smaka på upplevelsen av arrogans. En spanjor berättade om att en amerikan frågade var han var ifrån. "Spanien", svarade han.
Ganska omedelbart frågar amerikanen om spanjoren tänkte emmigrera till USA. Han svarar nej och möts av en förvånad blick. Detta gjorde honom förbannad

Jag själv har inte utsatts för något liknande men helt klart är jag besviken på amerikanarnas bristande intresse för oss europeér. Jag var faktiskt övertygad om att vi skulle betraktas som spännande och att man lätt skulle få kontakter med amerikanare. De endafrågorna jag fått är från min lärare i US politics där han ber mig jämföra den pluralistiska demokratin i USA med majoritetsregeln i Sverige. I övrigt knäpptyst. Jag frågade övriga gruppen om jag var ensam om detta men samtliga instämde i att amerikanarna är inte intresserade. Ändå kommer vi hit med oändligt antal frågor om den amerikanska kulturen.

Jag och samtliga var överens om att när vi träffar mäniskor från andra länder och kulturer så väcks en naturlig nyfikenhet. Sen måste vi vara ärliga med att säga att alla européer är inte intresserade av andra kulturer och att många ställer idiotfrågor om Bush och att de är så tokiga i vapen, m.m. Men det finns iallafall en grad av intresse från européerna, här är den totalt frånvarande.

Nu ska jag sova

The Boss

Vill bara tillägga att jag blivit ett fan av Bruce Springsteen. The boss that varit mitt sällskap när jag suttit ensam på kvällarna och pluggat. Det är någonting med hans musik som hjälper mig att fortsätta plugga trots att något ensklt avsnitt kan vara tråkigt. Till exempel att försöka förstå alla former av pronouns eller typer av morphemes, är inte lätt. Egentligen är dom superlätta men inte för mig. Engelska är ett intressant språk på det sättet. Dess uppbyggnad är ganska enkelt men alla undantag kan göra en galen. Oavsett om jag förstår grammatiken eller inte så älskar jag att tala språket. Vissa ord har en så fantastisk laddning i sig, det är svårt att förklara. Kombinerat med amerikansk kultur så är språket mer frigörande. Man vågar uttrycka sig här och visa känslor. Jag känner mig mer hemma här på det sättet. Varje gång man gör det i Sverige så kan man mötas av en tystnad som ändå lyckas förmedla budskapet att du är dum i huvudet. Inte för att kommentaren var dum utan för att den bryter mot Jante-lagen. Tack o lov håller den på att sakta men säkert brytas ned.

Frågekultur

Läste precis att det varit skottlossning på ett universitet i delstaten Delaware. Två ska ha blivit skjutna. Säkerheten ska tydligen ha höjts efter massakern i Virginia i april men det hjälper inte. Här på UVM så har ingen säkerhet höjts. Det är som i Sverige att man har sit passerkort till sin byggnad. Vapenlagarna är väldigt liberala här. Du behöver inga tillstånd utan det är bara att köpa. Endast två delstater har denna princip-. Vermont och Alaska.
Vapen är dock ingen stor grej här. Det finns mycket jägare dock. Mordstatistiken i Vermont är lägre än i övriga delar, liksom övrig brottsstatistik.

Däremot är det slående hur mycket dom vill veta om dig. Jag vet inte hur många papper jag har fyllt i där jag har svurit på att jag inte har psykiska problem. Dom vill veta allt. Har du någon gång brutit ett ben? Hur är kolesterolhalten hos dina föräldrar (hur fan ska jag veta det?) Finns det alzheimers i din familj? Hjärtsjukdomar? Har någon i din släkt suttit på mentalsjukhus? Har du alkoholproblem? Depressioner?

Jag hoppas inte att andra utbytesstudenter får gå igenom samma sak när de kommer till Sverige. Men min favoritfråga av alla är ändå den jag fick svara på under min visumansökan

"Planerar du att under din vistelse i USA genomföra terrorattentat?" Ja/Nej
En följdfråga på den ovan är: "Är du medlem i en terroristorganisation"? Ja/Nej

Bin Ladins terrorister måste verkligen svettas när de får den frågan. Att döda en massa människor på det mest vidriga och fegaste sätt går, men man kan ju inte ljuga på en visumansökan. Jag måste ta reda på denna frågas syfte. Ingick den i Patriot Act? Det måste finnas ett svar på varför man har den frågan. Professor Gierzynski får hjälpa mig.

En annan favorit är denna: "Have you ever withheld custody of a US citizen child outside the United States from a person granted legal custody by US court?"

Jag älskar dessa frågor. Jag kommer rama in dom när jag kommer hem, de kommer alltid påminna mig om vilket otroligt land detta är.

Nu ska jag plugga vidare så jag kan åka till Montreal utan dåligt samvete för studierna.

Montreal

Klockan är tio på kvällen. Har pluggat sociologi sen kl åtta i morse. Har prov imorgon och den här gången är det inte förhör utan ett riktigt prov. Vi får se hur det går. Den här läraren använder multiple choice frågor och hans frågor är mindre bra om man ska tro de för-prov vi har fått att öva på. Jag fattar inte hur den människan ser på kunskap. Hans frågor handlar mer om man har läst tabellen över syn på aborter, på sid bla bla bla. Han testar inte enbart det kursen handlar om; sociala problem, hur de uppstår och dess lösningar.

Jag har fruktansvärt mycket denna vecka men skolan kan faktiskt vänta. Jag är här på semester och det spelar ingen roll vilka betyg jag får här. Det har ändå inget med lärarutbildningen att göra. Därför åker vi till Montreal denna lördag och blir kvar till på söndag.
Priserna är så låga att om vi hyr en van på 6 pers över två dagar blir det 15 dollar per person, inklusive bensin! Bensinpriset är sjukt lågt här. Nu ligger Montreal bara 1½-2 timmars bilresa härifrån så det blir ingen längre resa. Nu återstår bara att komma på vad vi ska göra där. Totalt är vi kanske 14 pers som åker och det kan bli en riktigt bra resa. Jag behöver det känner jag.

Jag lovar bilder från resan!

För er som vill veta hur långt det blir att åka till Las Vegas så är här en karta. Tyvärr hittade jag ingen bra. Ni ser säkert Las Vegas men vart är lilla Burlington? Titta längst upp till höger på kartan, där ser ni Boston. Tänk er en cm åt vänster så är ni ungefär rätt. Vi snackar alltså om två tidszoner.

Några ord innan prov

Prov o prov... dom kallar det här "quiz" och det är mer ett förhör av enstaka kapitel. Men detta kapitel var krångligt att ta sig igenom - Den amerikanska konstitutionen. Även om det är jobbigt att förstå allt så är det en vacker och spännande läsning. Författarna lyckas, på ett objektivt sätt, förmedla den förhållning amerikanarna har till sin konstitution. Man kan känna stoltheten.
Finns det någon av oss svenskar som kan känna stolthet när man läser den svenska motsvarigheten?

Knappast...

Förhöret är om exakt 1 timme och 48 minuter men jag var tvungen att "skriva av mig".

Insåg till min fördrövelse att efter förhöret (som sker kl 18) så måste jag skriva en liten diskussionsdel i historia och sen göra engelsk läxa. Läxor på universitetsnivå???? Europeérna blev aningen förvånade över det faktum att de har läxor här. I Europa har vi det lite annorlunda när det gäller läxor, nämligen inga.
Skillnad? Man lär sig lika mycket oavsett system, men det är mer jobb i det amerikanska. Hur går det ihop...?

Däremot gillar jag att de har quizzez då och då. Det tvingar en att läsa och det blir inte lika mycket att plugga inför sluttentan. Man har mer med sig från de tidigare proven.

Nej, nu måste jag nöta in sambandet mellan konstitutionen och pluralistisk demokrati
(Det skrev jag endast för att det lät avancerat....)

Las Vegas?

Det går vilda rykten på skolan. Under Thanksgiving lovet som varar en vecka så är det många som funderar på att dra till Las Vegas. Clemént kunde tydligen fixa schyssta paketpriser.
Jag lär inte tveka att dra dit om det skulle bli så. Men rykten är rykten.

Var förresten på Frat-party i helgen. Vad är det, undrar ni? Alla ni som sett amerikanska college-filmer har säkert sett vilda college-fester i dessa filmer. De utspelar sig i byggnader med roliga namn som Sigma Phi, Kapa gamma och allt möjligt. I filmens värld händer ALLT på dessa fester, allt från att slagsmål, heta scener "up-stairs", någon som pissar i ens öl, you name it!

Henke var på en sån fest men vilken besvikelse. Ingen pissade i min öl och ölen tog slut efter en timme. Falsk marknadsföring kallar jag det.
Morsan lärde mig att vill man att något ska hända så får man själv ta itu med det, så jag antar att det betyder att om jag vill att det ska bli en minnesvärd fest, så är det jag som måste pissa i ölen...

Tack för alla råd, mamma.

Gänget

Här är en bild av mig o gänget. Från vänster: Florian (Österrike), Gabriel (Österrike), Thomas (Österrike), Juán (Spanien), sen har vi en okänd kille som jag inte har en jävla aning om vart han dök upp ifrån men jag minns att han var från Spanien. Till höger om honom har vi mig.
Sittandes från vänster: Eduardo (Spanien), Oliviér (Frankrike), sen sist (och minst) Iago (Spanien)
Och ja, ni gissade rätt. Bilden är tagen UTANFÖR en pub ....
EFTER tre, fyra öl....
Fotograf: Clemént (Frankrike)

Bilden är som sat tagen utanför en pub, en mycket populär sådan där man får dricka inhemsk öl och endast inhemsk. Nyfiken som man är kring nya kulturer prövar man förstås varenda sort och det är faktiskt vad killen längst ner, Iago, gjorde...

Dollarras

Överförde pengar från Sverige under veckan och insåg att dollarn rasat ytterligare. Tydligen har man sänkt styrräntan om jag fattade österrikarna rätt. Hur som helst innebär det plus för mig i plånboken. Vi hade en rejäl utekväll igår så mitt vokabulär är på reparation just nu och har ersatts av en mindre kompetent vikarie....

Kvällen inledde med restaurangbesök, en stek med utsökt potatismos och grönsaker. Till detta två öl. En sådan middag på den typen av restaurang (Ungefär som Fontana di Trevi) hade i Sverige gått på 300 spänn, men här kommer man undan med 200 spänn, inkl dricks.

Kvälle fortsatte på vårt favoritställe Ake's Place. Något jag glömde från Magnus lärdomar var att i mindre städer klär man inte direkt upp sig. Man går till puben som man är, t-shirt och jeans. Ska du ha skjorta ska den helst inte va instoppad uta hänga utanför.
Modet är lite annorlunda här men det finns ett par butiker som jag verkligen gillar skarpt. American Eagle är en kedja med riktigt snygga kläder som ändå är väldigt lediga. Tyvärr är utbudet inte jättestort, allt ser likadant ut. Rutig skjorta under huvtröja är det alla butiker satsar på. Det är ganska hett i Sverige också men det finns ändå lite större variation.
Alla klär sig likadant här, förmodligen pga att vi är i en mindre stad men förutbestämda tankar sa mig att amerikanare vågar sticka ut mer. Jag trodde iallafall att alla under 20 här, som fortfarande letar efter sin rätta identitet, skulle experimentera mer.
Det enda som sticker ut är de två transsexuella som bor i närheten av mig. Tyvärr borde dessa f.d herrar få sig en lektion i hur kvinnor klär sig... Inga fördomar om transsexuella men ärligt talat såg det för jävligt ut. De har bägge klänningar med bäst-före-datum som gick ut för läääänge sen. Stor eloge ska de iallafall ha för att de vågar visa upp sig och sättet de gör det på.

Jag kan så här i baksmällans värld dela med mig av en liten rolig hemlighet.
Ni vet säkert att jag bor i en korridor med fokus på Globala frågor. Huset heter Global Village och vi i min korridor heter Open and active minds. Det finns många andra program, Italian house, German house, Russian house, Jeish house osv. Sen finns det en orridor som har fokus på HBT-frågor. För er som inte vet vad HBT betyder så är det förkortning för Homo-Bi och Transsexuella.
Innan jag kom hit var jag tvungen att söka min bostad. Jag sökte till tre ställen, Open and acvtive minds var mitt första val, mitt andra val tror jag var Canadian house. Men mitt tredje var faktiskt, håll i er nu... HBT-huset.

Varför sökte jag hit där jag kunde få bo med så vackra "damer" som ovan beskrivet? Jag har bara ett svar och det var att dom marknadsförde sig på ett sätt som inte hade med verkligheten att göra... HBT frågor är väldigt spännande och för en blivande samhällskunskapslärare vore detta väldigt givande. Sen måste det erkännas att jag konstigt nog inte hade en tanke på att jag faktiskt skulle få bo med människor med andra sexuella preferenser. Hur jävla korkat är inte det? Okej, jag hade räknat ut att en o annan skulle vara gay men transsexuella slog mig aldrig.

Nu har jag iallafall erkänt det

Nu måste jag plugga sociologi... Det kommer bli en lång dag med tanke på all öl och tequila från igår...

Några ord om min rumskamrat....

Det är midnatt. Min rumskamrat, Christian, 18 år, kommer tillbaka till rummet efter att ha tillbringat kvällen med tjejerna som bor i sviten mittemot. Väl tillbaka tar han på sig en tjock tröja, tar på sig dojorna, är på väg ut innan jag hinner fråga honom:
-Going out?
-Yeah, I'm going out for a smoke and maybe a phone call
-Okay, see ya

Inget konstigt med det, problemet är bara att han är ute ca en timme varje gång han gör detta. Vem fan röker en cigg i en timme?

"Men telefonsamtalet då"? undrar du säkert...

KILLAR PRATAR INTE I TELEFON I EN TIMME!!!

Det faktum att telefonen överhuvudtaget uppfanns av en man är märkligt med tanke på hur lite vi använder den.

"Jaja, kom till saken nu, Henke, vad är det du tror han egentligen gör?"

Okej, vad gör en 18-årig kille EGENTLIGEN när han säger att han ska "ut och röka och ringa ett samtal klockan tolv på natten?"
Exakt! Jag tror precis som du att han röker en "cigg", men inte direkt en sån som det står "Marlboro Light på". Han väntar sen en stund för att ruset ska gå ur för att sen komma tillbaka till den "lättlurade svensken som bara sitter med sina böcker hela dagarna och nätterna".

I skrivande stund har han precis återvänt, tar faslig tid på sig i badrummet. Kollar han pupillerna?

Det var några ord om min rumskamrat det...

11 september

Idag är det minnesdagen för 11 september, förmodligen den största nyheten vi har upplevt. Jag försökte ta reda på hur den här dagen hanterades av amerikanarna. Jag läste flertalet tidningar och skummade igenom relaterade artiklar. Samanfattat kan man se i de tidningar jag kikat i att det är dags att gå vidare. Det har gått 6 år nu och för många börjar det bli jobbigt att uppleva detta datum åter. De anhöriga säger att det är som en årlig begravning av sin käresta. För vissa anhöriga har man inte ens kunnat genomföra en riktig begravning då många kroppar inte kunnat hittats.
Det är en makaber läsning jag gör i Boston Globe om hur många som saknas. Fortfarande går man igenom resterna av tvillingtornen i hopp om att hitta DNA från några av de 22000 kroppsdelar som ligger utspridda.

Jag har försökt hitta hur man i Vermont uppmärksammar men det enda jag lyckats se är att man hissar flaggan på halv stång.Det verkar som att man vill gå vidare utan ceremonier. Men jag kan inte säga detta med säkerhet, jag har frågat runt om folk känner till några aktiviteter men ingen känner till det. Endast I New York Times kan jag hitta sådant. Men dessa tar inte plats på Ground Zero längre. Istället hålls de i en närliggande park. New Yorks borgmästare Bloomberg, vill gå vidare. Han menar att det inte är bra för stadens framtid att denna dag alltid kommer förknippas med hemskheter. Låt oss minnas men gå vidare.

Jag läste lite statistik från Boston Globe där det tydligt framgår att fler och fler amerikaner väljer att avstå från att på något sätt visa sin sympati. Detta kan göras på fler sätt än delta vid ceremonier. Enklare saker som att be en bön för de som förlorat sina anhöriga eller bara titta på nyheterna går också. Men ca 25 % avstår i år från att gör det, vilket är en ganska stor ökning från förra årets. Det visar ändå att 9/11 fortfarande smärtar det amerikanska folket även om varje tidning har artiklar krig frågeställningen om det är okej att gå vidare. Hur länge måste vi minnas de som gått förlorade innan vi kan gå vidare?

Även om inget sker här i Burlington så tittar man med extra respekt mot den amerikanska flaggan som vajar på halv stång. Idag symboliserar den inte de tankar jag bar med mig hit. Idag representerar den de oskyldiga människor som under så vidriga omständigheter gick bort.

Jag minns, precis som alla andra, vart jag befann mig när jag fick beskedet över vad som hänt. Jag var i Boden och gjorde lumpen. Det var en tisdag. Vi hade precis kommt tillbaka från skjutbanan efter övningar med kulsprutegevär. Väl tillbaka är det uppställning i korridoren, några återvänder från logementen efter att ha hämtat något. Marklund från Skellefteå, kommer ut med stora ögon och säger att "de visar på TV att två plan har flygit in i World Trade Center tornen". Marklund sågs som lite speciell och jag minns min egen tysta reaktion; "hur fan kan han tycka att det är kul" Efter uppställningen är det högervänsterom för för dagen. Vi går in i logementen, slår på TV:n och möts av bilderna. Vi sitter som klistrade resten av dagen och försöker förstå.

Det var denna dagen som gjorde mig intresserad av politik, innan det var jag totalt okunnig. Det är alltså med bakgrund av 9/11 som jag valt att bli samhällskunskapslärare. Det får en att titta en extra längre stund med vördnad mot den amerikanska flaggan.

Hajk

Idag var vi en grupp på ca tio personer som vandrade i bergen. . Berget vi gick uppför var en sträcka på ca 2,5 miles. Det var en härlig upplevelse, mycket skog, mycket stenar så dt blev en liten utmaning att hålla koll på var man satte ner foten. . Efter att ha kommit ut från alla skog och upp mot en stuga som var någon form av rastplats, väntade man sig så klart en helsikes utsikt efter att bara ha sett skog. Snacka om vad snopen man blev när man vänder blicken och ser inte ett smack. Bara moln. Tjocka moln som inte ens lät oss se konturer av något för att ge oss en förståelse av vad högt upp vi var. Regnet börjar bli intensivare och med tanke påskaderisken bestämmer vi oss för att vända neråt istället för uppåt.

Trots missad utsikt fick jag en härlig upplevelse av att vandra i natur på detta sätt. Det kommer bli fler turer och då blir det garanterat kort på detta.

Måste nämna att jag var tvungen att köpa nya skor för att klara av hajken. Lyckades få tag på ett par New Balance skor som jag är ganska säker på kostar 800-1000 spänn i Sverige. Här hittar jag dom på rea för mindre än 300. Det som morsan har lärt en att "då måste man köpa, även om man inte behöver dom. Tänk på alla pengar man sparar".

En annan sak so måste nämnas är den otroligt trevlige guide vi hade för dagen, professor Gordon. Han undervisar i antroprologi, född i Sydafrika. Han bjöd hem oss och till min förvåning är hans fru min engelsklärare. Min förvåning av att möta hennes ansikte bryts av det fantastiska intryck jag får av huset. Ett enkelt men mycket vackert timmerhus med gamla anor. Ganska minimalistiskt inrett, säkert medvetet. Man vill låta enkelheten tala. Många böcker finns utspridda. I badrummet finns en stor plansch med ett av mina absoluta favoritcitat:

Imagination is more important than knowledge.
For knowledge is limited, whereas imagination embraces

the entire world, stimulating progress, giving birth to evolution

Albert Einstein

Det här gifta paret visar prov på vad gästfrihet är. Paret är från Sydafrika men jag saknar kunskap om gästfriheten där. I detta fall är det en amerikansk gästfrihet vi får uppleva. Trots att vi är tio personer som anländer med kort varsel, erbjuds vi ombyte från våra blöta kläder. Inom några minuter står te, bröd och tillbehör framme på bordet. Atmosfären sprudlar av värme från paret Gordons. Jag minns inte mycket av vad som sades, jag höll mig utanför diskussionen i förmån för att bara få observera intrycke jag får från hur dessa människor lyckades skapa denna atmosfär. Allt från kroppsspråk, val av ord, hur de styrde samtalet, hur de inledde samtalen.

Det var lärorikt men fortfarande kvarstårfrågan varifrån denna energi kommer ifrån? Medfödd, inlärd eller en kombination?

Jag fortsätter att hålla mig utanför för att kunna gå in i dagdrömmandets värld där jag själv befinner mig i ett liknande hus och samma situation. Frågor börjar ställas, skulle mitt hus se lika hemtrevligt ut eller skulle det vara en "inredning a'la Henke", dvs organiserat kaos?

Skulle jag kunna erbjuda samma gästfrihet? Förodligen, men skulle den vara lika genuin som paret Gordons?

Jag lämnar huset med mer frågetecken än svar, dock inte tomhänt. Jag har fått en stor dos inspiration av gästfrihetens praktiska innebörd men också en förstärkning av vad jag själv vill vara inom ett antal år.

Lärdom, Sverige

Denna värme

Var ute på puben igår kväll för ett par öl. Mycket lugnare än senast. Men vädret däremot är helt sjukt här. När jag satt inne på puben (en mycket trevlig sådan) hade jag utsikt ut genom fönstret där jag länfre bort kunde se en sån där monitor som visar tid och temperatur. Vid midnatt stod den på 81 F, eller 26 C. Tjugosex grader, klockan tolv på natten, i september, i Vermont! Lika varmt är det idag. Jag svettas trots att alla fönster är öppna. Vi svettas som grisar här, med andra ord. Luftfuktigheten är vidrig. Vädret varierar kraftigt. Ena dagaen kan det vara nära trettio grader och dagen därpå kan det vara betydligt svalare.

Helgen går åt till att plugga engelska. Jag kom ju in på min nya kurs i engelska trots att kursen var stängd. Det krävdes ett ordentligt trevligt brev från min sida för att det skulle gå. Men i gengäld fick jag läxor från två veckor tillbaka att hinna ikapp till på måndag...
Det var den helgen det...

Har inte riktigt kommit in i tempot men det går. Väntar spänt på vad historieläraren tyckte om min paper. Det är svårt att vänja sig vid systemet här. Allt går ut på att visa att man läst texten, inget analyserande. Bara summerande. Mycket tråkigt och opedagogiskt samt mindre bra för mig då min hjärna är en analyserande sak, ingen station där du öser in information som i slutändan inte har något större värde och som med tiden kommer försvinna just för att man inte har gjort kunskapen levande genom analyserande. Det är frustrerande men jag har samtidigt hört talas om människor som kommer ihåg saker bättre på det här sättet än när man analyserar ett stycke text. Vi är olika helt enkelt. Men det är samtidigt konstigt att se en lärare tillfredsställd när en elev citerar något direkt ur en bok, som om denne verkligen fattat något.

Tillbaka till engelskan

Trevlig helg på er

Politisk korrekthet i absurdum

Hade "floor meeting" igår, dvs möte för alla som bor i en viss del av huset. Syftet var att vi skulle gå igenom policyn för att bo på UVM. Atem, som är ansvarig för vår del av huset, går igenom rätt självklara saker som att alkohol och droger inte är tillåtna på rummet. Visserligen tycker jag att det är för jävligt att jag inte kan ta en whiskey till en bok när man är 25 men jag förstår det eftersom så många här är under 21 år (tillåtna åldern för att dricka). Sen vill inte UVM ha ett rykte om sig att vara någon fyllekvart för unga studenter. Det vore dålig reklam och skolorna jobbar här väldigt hårt med sitt rykte. Men jag tror det har gått lite väl långt nu...

Varför? Jo för vi är nämligen inte tillåtna att säga orden "boy" eller "girl".
Nu tänker du säkert "va fan menar han????"
Låt mig försöka förklara. UVM har en jättelöjlig policy om att på denna skola använder man inte dessa ord. Istället ska vuxna ord som "man" eller "woman" användas för att det är mer korrekt att säga så.

Detta skapade ett hav av frågetecken och skratt på mötet. Speciellt tjejerna reagerade, mycket för att i USA hälsar vissa tjejer på varandra som kan låta ungefär så här: What's up, girl!
Man hör det hela tiden men nu är detta tydligen inte accepterat i skolan. Jag tror knappast att det blir några konsekvenser men principen är helt sjuk...

Vi är inte heller tillåtna att använda termen "freshmen". Ordet syftar på de studenter som kommer hit första året, min rumskamrat är freshmen. Dom är oftast 18, 19 år och dom som har pluggat här ett år eller mer ser alltid ner på freshmens just för att de är nybörjare och aförmodligen för att dom själva blev hånade när dom kom hit som freshmen.
Iallafall är inte termen tillåten trots att alla trodde det var den oficiella termen. Jag fattade inte orsaken men jag tror att det beror på att ordet freshmen innehåller "men" (=man) vilket inte är acceptabelt. Termen har också sitt ursprung från när kvinnor inte var tillåtna att studera så då syftade termen på männen som pluggade första året på college.
Istället för freshmen ska termen "First year student" användas.
Jag kan förstå den här policyn lite mer om man tar hänsyn till ordets historia. Men ändå...

Är för övrigt mindre pigg då jag tog "ett glas öl" på puben igår med österrikarna. Vi diskuterade relationer, politik och hur dessa skiljer sig åt mellan länderna. Så nu sitter jag och letar efter kurser. Jag hoppar nämligen av engelskan för utbytesstudenter. Den håller en aningen låg nivå och jag har fått flera frågor om "vad fan jag gör på den här kursen".
Ska därför söka mig till en annan engelska kurs så jag får jobba med grammatiken. Den kursen jag läste nu var mer för att få stöd i hur man interagerar, skriver uppsats, uttal, osv.

Måste till banken också. Shit, det är många saker jag måste göra idag!

Hej så länge!

Löken Odenberg

Ännu en minister har avgått, denna gång Mikael "stackars-mig för-jag blev inte-finansminsier-som -alla-tippade Odenberg".

Så här i efterhand kan man ju fundera vad "Freddie" Reinfeldt tänkte på när han valde Odenberg? Som jag har fattat det tillhör Odenberg dom gamla moderaterma men en vilja stt stärka försvaret istället för att ytterligare dra ner på budgeten. Varför sätter "Freddie" en sån minister på den posten? Hade inte "Freddie" en klar bild av vad han ville med försvaret? Jag har inte tagit ställning till de fyra miljarderna som ska as från materialanslagen. Jag skiter fullständigt i det svenska försvaret men är väldigt fundersam om det här kommer påverka våra internationella antaganden? Det är något som jag däremot bryr mig om.

Jag kan också förstå att Odenberg såg sig vara långt nere i hierarkin med tanke på att finansminister Anders Borg som fullständigt kört över Odenberg för att sen backa över honom för att få utlopp för den frustration ha själv måste ha upplevt med att sitta som "lame duck". Att ha en finansmminister som är lame duck är föga imponerande men går att förstå när fyra partier ska samarbeta.

Nä du Odenberg, du blev aldrig finansminister som du så gärna ville. Istället fick du den mest otacksamma ministerposten som finns när du blev försvarsminister, och där blev du överkörd av en fjantig vapenvägrande ekonom med hästsvans. Din chef "Freddie" ställde aldrig upp för dig eftersom han var för kameraskygg eller för upptagen med att profilera "de nya" moderaterna i redan moderatstödda Vaxholm. Jag tycker faktiskt synd om dig men du ska faktiskt ha en stor eloge för att du rakryggad lämnade ministerposten och vägrade bli vapenvägrarens bitch.

Jag kommer sakna dig Mikael Odenberg för att du kommer bli ihågkommen som den minister, oavsett regering, som svettats mest under direktsända debatter. Det kan bara vara Leijonborg som möjligtvis slår dig efter intrång-skandalen. Hade vi kopplat generator till er hade energikrisen varit löst.

Sköt om dig "Löken", men gå inte arbetslös för länge bara, du vet vad som händer då. Men jag är säker på att du är en bättre människa än genomsnittssvensken som inte vill jobba och bidragsfuska. Du hittar nog ett jobb i det nya Sveriges välfärdspolitik och arbetsmarknad. Skattesänkningarna riktade mot din väljargrupp har nog gjort att du har lagt undan många sköna tuselappar. Förhoppningsvis får du en schysst pension som tillägg för ditt tuffa ÅR i regeringen. Vi vill ju inte se att du får problem med att få mat på bordet som andra svenskar har fått och kommer att få med er "nya politik".

Tre år kvar...

Önskemål

Jag skulle vilja framför ett litet önskemål. Saken är den att jag har en liten tom innervägg på mitt skrivbord, idealisk för bilder av familj och vänner. Vill ni så skicka gärna bilder ni kan undanvara (stor risk att de inte kommer med hem igen) till en adress jag gett er. Det skulle va mycket uppskattat med bilder av de jag håller kära. Det kan vara skönt att ha lite bilder att titta på när mörkret knackar på och det gör det minst lika ordentligt som hemms i Sverige.

Mat

Kom precis tillbaka från en middag som var utsökt. Så utsökt att jag kom på att jag måste skriva hur bra jag har det här med maten.

Idag var utöver det vanliga. Till frukost hade jag det vanliga, scrambled eggs, fullkornsflingor med youghurt och melon. Till det två rostade fullkornsmackor med färskost. Detta äter jag till frukost varje dag samtidigt som jag läser USA Today.

Lunchalternativen är dock sämre. Det serveras ALLTID (förutom frukost) hamburgare eller pizza. Jag få äta precis hur mycket jag vill men håller mig borta från den under vardagar. Men idag besökte jag ett lunchställe där jag fick tag på tagliatelle med scampi, basilika och en underbar (dock okänd) sås. Den var det inte buffé på eftersom det inte var den vanliga restaurangen som jag brukar äta på, Harris Millis. Det är här jag äter tre mål om dagen oftast och där buffé alltid gäller oavsett måltid.

Nu till middag åt jag Kalkon, ångkokta grönsaker, potatismos och gravy till det. Jag prövade även deras vegetariska alternativ som är helt jäva suverän för att säga det rakt ut. Jag äter ofta det vegetariska alternativet eftersom dom gör so otroligt goda och nyttiga grytor.
Nu tränar jag väldigt mycket så då behöver jag även fet mat så jag vräkte i mig två stora portioner med kalkon och tillbehör.

Hur har jag möjlighet att äta sån lyxmat varje dag med fri tillgång till pizza och hamburgare (jag be er på mina bara knän att ni berättar detta för småttingarna att morbror Henke får äta pizza så mycket han vill sju dagar i veckan. Snacka vad avundsjuka dom kommer bli...)
Hur som helst, hur funkar allt detta? Innan jag åkte hit betalade jag för en måltidsplan, tog självklart den dyraste då den ändå var kraftigt subventionerad av ISEP. Så nu har jag ett fantastiskt kort, CAT-card, som jag bara behöver dra och vips! så har jag gratis mat.
Detta magiska kort är även mitt busskort, något jag åker gratis här. Jag går på baseball matcher gratis. Det är det kortet jag skriver ut mina arbeten med på biblioteket. Det här kortet kan allt! Hur fasen kommer det sig att Karlstad universitet inte har något sånt här???

Jag vet att ni tänker at jag kommer gå upp en massa kilon men jag undrar snarare om jaginte får börja käka mer pizza så jag inte börjar gå ner... (den måste ha gjort ont på er...)

Maten är utsökt och varierandeDet finns som sagt snabbmat, det finns klassisk husmanskost som kalkonen jag berättade om. Det finns ett internationellt altrnativ och ett vegetariskt alternativ. Funkar inget av det kan man be dom öra iordning en macka åt en med valfria ingriedienser. Det finns även två soppsorter och en bra salladsbar.

Jag har det som sagt bra.

Save the world

Dagens inlägg är ett knepigt sådant.
Igår kväll hade vi på Open And Active Minds (kursens namn på boendet jag har) angående projekt vi kan satsa på. En kille hade en mycket spännande idé. Jagkan inte återberätta den för det var en mycket knepig bakgrund men ni får här en del av det.

År 2001 så var Yale, en a världens absolut finaste skolor, kanske den bästa, med och framställde någon form av vaccin som hjälper mot om det nu var HIV, tuberkulos eller malaria. Han var inte säker på vilken men någo av de var det. Yale sålde detta sen till ett amerikanskt läkemedelsföretag och det företaget satte sen sitt patent på det. Sätter du ett patent på någonting så äger du produkten och du kan göra vad du vill i stort sett. Det är din äganderätt

Nu var det hör läkemedlet riktat till alla miljoner miljoner som lider av någon av dom här sjukdomarna. Många länder håller på att utrotas, särskilt länder i Afrika, av dessa sjukdomar. Dom behöver den här medicinen och det till ett billigt pris. Nu har det här läkemedelsföretaget ensamrätt på detta läkemedel så dom kan nästan sätta vilka priser dom vill. Det är så det funkar om du har ensamrätt på någon tjänst eller vara.

Nu finns det väldigt många människor där ute som kämpar för att dessa patent för viktiga läkemedel inte ska ägas av ett fretag utan man måste dela med sig av recepten. På så sätt kan många producera och ju fler som producerar desto billigare.

Vår uppgift på UVM och Open and Active minds, är att få presidenten av medicinska studentföreningen att skriva ett brev till en viktig person, vem minns jag inte. Det viktiga är att UVM blir en av flera skolor som har förenat sig i att skolor ska inte sälja såna här saker om köparen sätter sitt patent på det. Skriver denne president detta brev kommer Vermonts senatorer att stödja denna process, dom behöver bara veta att UVM verkligen vill detta.

Detta är en fantastisk idé men en oro väcktes inom mig när jag folks reaktioner. Det här är männsiskor som är vana vid att protestera, dom brinner för såna här insatser. Jag själv har inte ens gått 1:a Maj tåget. Visserligen pga att jag tycker det tåget är hyckleri, me strunt samma.

Folk som satt runt mig verkade inte ha någon särskilt bra koll på vad det här egentligen handlar om. Det handlar inte bara om människoliv utan också en fråga om äganderätten. Att säga detta känna märkligt för jag har ändå upplevt att jag är längst till vänster av alla här. Jag vill påpeka å det tyngsta att jag stödjer denna linje, att företagen kan inte få göra vinster på dessa läkemedel.
Men jag kan heller inte acceptera att folk slänger ut sig idéer för namninsamlingar, skyltar, m.m utan att faktiskt sätta sig ner och diskutera vad detta handlar om.

Det här är människor med hjärtan stora som jordklot men de är också "superhjältar" som ska rädda världen. Det här är väldigt taskigt sagt och kanske fel, men jag upplever verkligen att de verkar inte sätta sig in i frågan. För dom är det en omedveten vilja att uppleva romantiken kring att protestera, göra namninsamlingar. Idéerna till genomförandet kom före själva debatten.

För mig är det glasklart vad företagens ansvar ligger i men vi som opinionsbildare måste också ta ett ansvar och säga till människor vi vill ska skriva på, att det här är inte bara en fråga om att få ut billig medicin, det handlar även om äganderätt. Man kan inte gå fram med papper och penna och be någon skriva på en namnlista som kan bidra till att rädda hundratals miljoner liv. Alla kommer att skriva på. Jag kan inte stå för namnlistor. Dom har ingen trovärdighet. Du kan få folk att skriva på vad du vill, bara du formulerar frågan på rätt sätt och är tillräckligt irriterande så att du lämnar dem ifred.
Mötets ledare frågade mig vad jag tyckte om namnlistor. Fegt nog svarade jag att ."..namnlistor har ingen större betydelse i opinionsbildning och att jag därför ställer mig tveksam. Men hur det är i USA, det vet jag inte. Men upplever ni att det funkar, så kör på". Nu hade jag heller inte hunnit fundera så mycket på den etisa aspekten. Detta var något jag låg och fundera på när jag vaknade självmant klockan sex i morse.
Även om jag hade haft tankarna klara redan då hade jag säkert inte sagt något ändå. Jag skäms över detta för jag tror verkligen att någon måste säga åt dessa att vi måste ta ett ansvar i vårt opinionsbildande och våga lita på att människor fattar rätt beslut ändå.
Jag kommer nog ändå inte att framföra dem förrän jag har en egen idé kring hur detta kunde hanteras.

Svårigheten ligger som sagt i att dessa människor är så underbara men att jag stör mig på att sättet de pratar på är så naivt och romantiserande. För många av dessa människor är det själva upplevelsen i att få organisera såna här evenemang i en paralell jakt på namnsignturer och egen tillfredsställelse i att rädda världen.
Ni måste förstå att vara aktivist i USA är vanligt men ovanligt i Sverige. Aktivism förknippas i Sverige med till exempel AFA och anarkister. Här i USA är det annorlunda både i vilka som protesterar och ur det görs. Sverige gör det med en indirekt formering av en "tyst mobb". Dvs att vi är bland de värsta i världen på att gnälla men vi gör det i tysthet eller genom att gömma oss i grupper så vi blir en del av mängden. Här visar du öppet vart du står, du går iväg med din snabbt ihopspikade skylt och uppmuntrar andra att följa med. Jag kan respektera denna modell mer för sättet den uttrycks på är mer öppen och genuin. Men ingen av de olika kulturerna i hur man uttrycker sig politiskt lever upp till kraven på ansvar hos opinionsbildaren.

En del av vardagen

Jag skrev igår om att smekmånaden är på väg att ta slut. Jag upptäckte något nytt i morse som bidrog till detta. I början när jag kom hit, stirrade jag på allt som var "amerikanskt". Människor, språket med den amerikanska accenten hus, bilar, bussar, träd, berg. brevlådor, coca cola-flaskor, vägskyltar, ALLT! Allt jag såg var så spännande för nu fick jag se det i verkligheten.
Men i morse under min frukost och långpromenad, så märkte jag att allt mer börjar bli "brus", dvs att man lägger inte märke till det längre. (Ni har säkert hört termen reklam-brus)
Språket, även om jag långt ifrån fullo behärskar det, blir mer och mer naturligt. Mina tankar sker på engelska, jag svär på engelska när jag blir förbannad (vilket bara har hänt på fotbollsplanen). Det som hindrar engelskan från att ta över mig helt är denna blogg, mail och behovet av att följa svensk politik. Allt mer blir som vanligt. Jag har acklimatiserats.

Snacka om att Sverige är tråkigt när det gäller politik när huvudnyheten är Centerpartiets årsstämma och hur de gör kovändning efter kovändning i deras miljö- och socialförsäkringspolitik. Den andra huvudnyheten är den där förbannade läkaren som de tjatar om hela tiden. Vad är det han har gjort? Har inte orkat följa det där.
Visserligen har det varit en hel del i nyhetern om Kalla Fakta reportern och mutskandalen. Mycket illa...

Har inte kommit gång med att följa amerikansk media. Har ingen tillgång till TV, har inte sett på TV på två veckor. Men jag ska försöka få igång tidningsläsandet på morgonen. Går upp kvart i sju på morgonen vilket är rekord tidigt här borta. Alla sover så länge de kan. Direkt efter jag vaknat går jag och simmar eller springer. Äter därefter frukostbuffé så jag borde ta mig tid här för att läsa morgontidningen. Samtidigt är det svårt när man förväntas vara social vid frukostbordet

Nu måste jag fortsätta med Historieboken och historian om indianerna

Kaxighet straffar sig

Hej kära läsare,

Jag har tvingats spara in på skrivandet då jag lyckats försätta mig i en sits där jag ligger efter något i studierna. Jag trodde nämligen att detta skulle bli en lätt lek eftersom man läst engelsk litteratur förr på universitetet där hemma. Men tji fick jag när jag inser att det är jäklig svårt. Jag läser fyra kurser och här i USA läser man dom samtidigt istället för en kurs i taget. Jag läser en kurs om det amerikanska politiska systemet, en kurs som handlar om USA:s historia med start från slaveriets slut och framåt. Den tredje kursen är en sociologi kurs med fokus på sociala problem och deras orsaker. Den fjärde är en engelska kurs för oss utbytesstudenter. Den är anngen för lätt för mig. Den är mer tänkt för dom som har lite större problem med engelskan. Men läraren har tänkt anpassa lektionerna efter våra förutsättningar så jag hoppas ändå få utforma en egen kurs där jag jobbar med det jag behöver jobba på.
Sociologi kursen bör inte bli svår då jag på föreläsningarna förstår och känner igen mycket från samhällskunskapen och psykologin.
Betydligt värre är det med Amerikansk historia och Politiska systemet. Böckerna är för amerikanska läsare. Jag skulle behöva en extrabok som förklarar grunderna. Det är många begrepp som författarna utgår från att läsaren känner till vilket en amerikanare gör från lektionerna på grundskolan. I Sverige läser vi inte om detta lands politiska system mer än att vi nämner att USA är en republik med tvåkammarsystem. Samma sak med historian. Det är mycket nytt, man känner ju till detta lands historia från TV-serier. Jag minns fortfarande den fantastiska TV-serien Nord och Syd och det är faktiskt denna som nu är min enda hjälp när jag för tillfället försöker få en bild av USA efter 1866 och avskaffandet av slaveriet. (Ja morsan, jag minns hur stilig du tyckte Patrick Swayze var...)

Boken ger ingen djupare förklaring utan en mycket ytlig sammanfattning av ett djupt material och då blir det väldigt svårt för mig att förstå vad som hänt. Jag kan tvingas söka mig till alternativa källor för att få en bättre bild. Det var längesen jag kände mig underlägsen i en klass. Man sitter nu med flit och är tyst på föreläsningarna även om man vill visa sig duktig. Men man försöker hålla en låg profil, det är illa om man sticker ut som svensk, är äldst och dessutom snart färdigbliven gymnasielärare i klassen och lyckas svara åt helvete fel på en fråga som vilken korkad tonåing som helst skulle klara av.

Jag kan erkänna att jag åkte hit med en mindre vacker nationalistisk inställning att "nu fan ska jag bevisa de här j-a amerikanarna vad vi svenskar kan. Inte bara ska jag få högsta betyg utan jag ska också utmanar er i djupa diskussioner på ett sätt som får er att gråta av förvirring."

Detta är förstås en tragisk inställning, men mer sant kan det inte bli. Jag är idag en ganska liten människa när jag hela dagen kämpat med ett kapitel. Klockan är elva på kvällen och jag är fortfarande inte färdig. Alla känslor som jag trodde jag skulle få ifall jag inte skulle klara av studierna så lätt som jag trodde, började nu att uppstå. Känslor som apati, hemlängtan och vilja att isolera sig från den övriga mängden knackade på min dörr konstant. I socialpsykologin kallar man detta att "smekmånaden är över". Det är nu verkligheten slår in, den här nöjestrippen, allt det nya och spännande blir istället vardagligt och jobbigt. Lyckligtvis besitter jag kombination av intensivt förberedelsearbete av såna här eventuella situationer och en gedigen värmländsk stönighet. Ni som sett min stönighet vet säkert vad jag menar...
Varje gång dessa tankar uppstår, så försöker jag intala mig att det är en naturlig emotioell respons på att ens höga förväntningar inte går som man vill och att man därför känner hemlängtan för att man vet att här hemma behärskar jag mitt område. Att vara bra på något ger varje människa en trygghet, en positiv känsla av vem man är.
Nu när jag ite känner så kan jag gå in i en sån där rationell tankebana. Jag gör detta för att få ett grepp om vad det upplever, jag kan då se denna emotion som något greppbart, att även denna har gränser och lagar istället för att låta den vila över mig som ett täcke som kontrollerar mig och min vardag. Jag kontrollerar den istället Men det behövs lite energi för att klara av det där. Det är här den där stönigheten som alla säger att jag besitter så otroligt mycket av, kommer in i bilden. Det är också här ett stort tack bör riktas till min kära mor, som har varit ett föredöme i begreppet stönighet.

Jag vet att jag inte borde skriva så men jag kan göra det eftersom det skiljer sex tidszoner mellan oss. Sköt om dig mamma och hoppas du hade det bra på Öland.

Nu avslutar jag denna kväll/natt med fortsatt läsande av Sydstaternas utveckling efter slaveriets avskaffande.

P.S. Insåg precis att jag kunde ha förklarat allt det där mycket enklare genom att säga "sluta grina och jobba hårdare istället"! Det är faktiskt samma sak, i princip iallafall. Typiskt akademiker att krångla till det.
D.S.