Save the world

Dagens inlägg är ett knepigt sådant.
Igår kväll hade vi på Open And Active Minds (kursens namn på boendet jag har) angående projekt vi kan satsa på. En kille hade en mycket spännande idé. Jagkan inte återberätta den för det var en mycket knepig bakgrund men ni får här en del av det.

År 2001 så var Yale, en a världens absolut finaste skolor, kanske den bästa, med och framställde någon form av vaccin som hjälper mot om det nu var HIV, tuberkulos eller malaria. Han var inte säker på vilken men någo av de var det. Yale sålde detta sen till ett amerikanskt läkemedelsföretag och det företaget satte sen sitt patent på det. Sätter du ett patent på någonting så äger du produkten och du kan göra vad du vill i stort sett. Det är din äganderätt

Nu var det hör läkemedlet riktat till alla miljoner miljoner som lider av någon av dom här sjukdomarna. Många länder håller på att utrotas, särskilt länder i Afrika, av dessa sjukdomar. Dom behöver den här medicinen och det till ett billigt pris. Nu har det här läkemedelsföretaget ensamrätt på detta läkemedel så dom kan nästan sätta vilka priser dom vill. Det är så det funkar om du har ensamrätt på någon tjänst eller vara.

Nu finns det väldigt många människor där ute som kämpar för att dessa patent för viktiga läkemedel inte ska ägas av ett fretag utan man måste dela med sig av recepten. På så sätt kan många producera och ju fler som producerar desto billigare.

Vår uppgift på UVM och Open and Active minds, är att få presidenten av medicinska studentföreningen att skriva ett brev till en viktig person, vem minns jag inte. Det viktiga är att UVM blir en av flera skolor som har förenat sig i att skolor ska inte sälja såna här saker om köparen sätter sitt patent på det. Skriver denne president detta brev kommer Vermonts senatorer att stödja denna process, dom behöver bara veta att UVM verkligen vill detta.

Detta är en fantastisk idé men en oro väcktes inom mig när jag folks reaktioner. Det här är männsiskor som är vana vid att protestera, dom brinner för såna här insatser. Jag själv har inte ens gått 1:a Maj tåget. Visserligen pga att jag tycker det tåget är hyckleri, me strunt samma.

Folk som satt runt mig verkade inte ha någon särskilt bra koll på vad det här egentligen handlar om. Det handlar inte bara om människoliv utan också en fråga om äganderätten. Att säga detta känna märkligt för jag har ändå upplevt att jag är längst till vänster av alla här. Jag vill påpeka å det tyngsta att jag stödjer denna linje, att företagen kan inte få göra vinster på dessa läkemedel.
Men jag kan heller inte acceptera att folk slänger ut sig idéer för namninsamlingar, skyltar, m.m utan att faktiskt sätta sig ner och diskutera vad detta handlar om.

Det här är människor med hjärtan stora som jordklot men de är också "superhjältar" som ska rädda världen. Det här är väldigt taskigt sagt och kanske fel, men jag upplever verkligen att de verkar inte sätta sig in i frågan. För dom är det en omedveten vilja att uppleva romantiken kring att protestera, göra namninsamlingar. Idéerna till genomförandet kom före själva debatten.

För mig är det glasklart vad företagens ansvar ligger i men vi som opinionsbildare måste också ta ett ansvar och säga till människor vi vill ska skriva på, att det här är inte bara en fråga om att få ut billig medicin, det handlar även om äganderätt. Man kan inte gå fram med papper och penna och be någon skriva på en namnlista som kan bidra till att rädda hundratals miljoner liv. Alla kommer att skriva på. Jag kan inte stå för namnlistor. Dom har ingen trovärdighet. Du kan få folk att skriva på vad du vill, bara du formulerar frågan på rätt sätt och är tillräckligt irriterande så att du lämnar dem ifred.
Mötets ledare frågade mig vad jag tyckte om namnlistor. Fegt nog svarade jag att ."..namnlistor har ingen större betydelse i opinionsbildning och att jag därför ställer mig tveksam. Men hur det är i USA, det vet jag inte. Men upplever ni att det funkar, så kör på". Nu hade jag heller inte hunnit fundera så mycket på den etisa aspekten. Detta var något jag låg och fundera på när jag vaknade självmant klockan sex i morse.
Även om jag hade haft tankarna klara redan då hade jag säkert inte sagt något ändå. Jag skäms över detta för jag tror verkligen att någon måste säga åt dessa att vi måste ta ett ansvar i vårt opinionsbildande och våga lita på att människor fattar rätt beslut ändå.
Jag kommer nog ändå inte att framföra dem förrän jag har en egen idé kring hur detta kunde hanteras.

Svårigheten ligger som sagt i att dessa människor är så underbara men att jag stör mig på att sättet de pratar på är så naivt och romantiserande. För många av dessa människor är det själva upplevelsen i att få organisera såna här evenemang i en paralell jakt på namnsignturer och egen tillfredsställelse i att rädda världen.
Ni måste förstå att vara aktivist i USA är vanligt men ovanligt i Sverige. Aktivism förknippas i Sverige med till exempel AFA och anarkister. Här i USA är det annorlunda både i vilka som protesterar och ur det görs. Sverige gör det med en indirekt formering av en "tyst mobb". Dvs att vi är bland de värsta i världen på att gnälla men vi gör det i tysthet eller genom att gömma oss i grupper så vi blir en del av mängden. Här visar du öppet vart du står, du går iväg med din snabbt ihopspikade skylt och uppmuntrar andra att följa med. Jag kan respektera denna modell mer för sättet den uttrycks på är mer öppen och genuin. Men ingen av de olika kulturerna i hur man uttrycker sig politiskt lever upp till kraven på ansvar hos opinionsbildaren.