Jag måste berätta om en ganska rolig kväll. En kväll som var tänkt att bli en kväll bara för två. Jag har tidigare nämnt att detta komplex är mer eller mindre ett Big Brother komplex. Det finns inget privatliv. Alla vet allt. Till och med vi två har inte lyckats undgå skvallrets klor trots en väldigt försiktig taktik från vår sida. Träffar har skett bakom låsta dörrar, långt borta från nyfikna ögon och öron.
Ikväll var jag trött på detta rännande efter dörrar som kan ge en känsla av privatliv så därför bestämde jag att ikväll ska det ätas middag för två på en fin restaurang nere i Downtown. Min tanke var att hit kommer inte folk. De besöker andra ställen. Dessuto visste vi båda att fest pågick uppe på campus med alla.
Ack vad fel jag hade
Väl framme vid restaurang visar det sig vara fullt. Vi sätter oss på väntelistan, det tar ca 20 minuter. När klockan närmar sig så uppstår en känsla inom mig. Jag nästan vet med 100 % säkerhet att inom ett ögonblick kommer vi att träffa någon som vi båda känner, jag vet bara inte vem.
Precis när jag ska fånga Helis upmärksamhet och säga att "jag har en känsla att någon vi känner är här", hinner hon precis avbryta mig med:
"Är inte det där Juan och Anika"?
Visst känner vi dom...
Visst ser dom oss
Det finns ingen möjlighet för mig att beskriva förvåningen (och möjligheten för framtida skvaller) i Anikas ögon när hon ser oss två.
"What are you doing here"?
"Having dinner...." svarar jag.
Jag vet att nu kommer skvallret att börja när hon kommer tillbaka till campus.
Vi sätter oss till bords efter detta möte och skrattar gott åt det hela, beställer in rött vin och käk. Vi pratar länge om vad som kommer vänta oss när väl hemma igen, fråga efter fråga.
Vi släpper ämnet tillfälligt och har en trevlig kväll med ytterligare ett glas rött efter middag samt efterrätt bestående av en rejäl cheesecake som vi delar på. Mycket trevlig middag med mycket intressant samtal.
Efter ett par timmar är det dags att gå hem. En promenad tar ca 20 minuter men det är kallt ute så jag förelår att vi tar taxi hem till campus. Under den korta färden återupptas ämnet. Vi har bestämt oss för att inte göra sällskap på festen som pågår. Anika har förmodligen hunnit tillbaka och glatt berättat för en skara onyktra människor. Den mobben vill vi inte möta helt enkelt.
Slarvigt nog tar vi fel entredörr. Direkt möter vi Gabriel och Kristi som nyfiket undrar vart vi två kommer ifrån...
Varken Heli eller jag vet inte vad dom har hört, eller om dom överhuvudtaget har hört något, så vi väljer att berätta sanningen, att vi kommer från en middag på stan.
Märkligt nog uppstår inte följdfrågor men dom tvingar oss att följa med upp på festen.
Givetvis kommer Heli passande nog på att hon måste tillbaka till sitt rum, så jag tar ensam följe med dom upp till sviten. Vad kommer nu att utspela sig när jag öppnar dörren? Kommer jag att ensamt få svara på nyfikna frågor?
Dörren öppnas. Jag kliver in med ett djupt andetag samt med en blick som jag alltid har i nervösa lägen. Blickarna riktas mot den nye gästen i rummet. I det lilla rummet finns ca 20 personer, hälften bekanta, hälften främlingar.
Hänryk! ropar dom glatt med den engelska brytningen. Frågor från höger och vänster kommer samtidigt, Where have you been tonight???
Jag analyserar tonen i deras nyfikenhet, jag anar ingen sarkasm i deras nyfikna fråga om vart jag varit ikväll vilket lugnar mig. Dom vet inget. Fortfarande återstår frågan att besvaras men jag utnyttjar vimlet och svarar bara med "What's up guys"? Det går tillfälligt hem. Thomas går dock fram till mig och frågar än en gång vart jag varit, varför jag kommer så sent då jag alltid är förste man till en fest. Det är liksom en naturlag. När en fest har börjat, då är "Hänryk" där, men inte denna gång.
Jag måste svara ärligt för jag vet att Heli kommer aldrig säga något som avviker från sanningen. Jag måste hålla mig till en gemensam story så jag svarar att jag haft middag. Men inte med vem.
Jag vet att detta kommer bli Thomas följdfråga så jag tittar runt, hittar en möjlighet för en avledningsmanöver. Bakom Thomas står Bulgarisk mat och jag frågar med överdriven nyfiknhet: "Wow! What's this"!? och gestikulerar med både händer och blick för att få Thomas att vända sig om och tappa tråden. Bredvid står bulgarerna som förberett maten så jag lockar in dem snabbt i samtalsämnet och ber dom förklara varje rätt för att ytterligare komma från ämnet.
Jag lyckas. Fem minuter senare dyker mitt middagssällskap upp.
Frågan är bara om jag gjorde det i onödan. Anika visar sig inte på festen så ingen kan ha hört något om hennes fynd för kvällen. Jag har dock slagit vad om att inom två dagar vet alla och då kommer frågorna. Jag vet att folk törstar efter nytt material. De "skandaler" som ägt rum har redan smälts och nu vill mobben ha mer näringsrikt skvaller. Som det ser ut nu vet fyra personer om det. Alla tjejer... Fyra tjejer med detta saftiga material, behöver vanligtvis inte två dagar för att sprida budskapet. Det går mycket fortare... Effektiviteten är imponerande och slår vilken internet uppkoppling som helst. Näringslivet skulle verkligen studera detta utbyte av information och dess struktur. Jag tror ärligt att framtidens kommunikationsteknologi ligger i att förstå denna komplexa struktur...
Nej då, det gör jag inte. Jag skojar bara med er bara för att jag vet att många läsare är kvinnor och att sex tidszoner skiljer oss åt... Dessutom är dessa fyra tjejer väldigt förstående och underbara människor som vet lite mer om vad som verkligen pågår och det kan leda till att skvallret stannar där. Stannar det där så bjuder jag på det. Dom kommer kunna leva på detta mycket saftiga stoff för de resterande två veckorna som återstår av livet här.
