Tillbaka

Så var bloggen igång igen. Den känsla man hade vid det senaste inlägget gör sig fortfarande bekant. Förutsättningarna är annorlunda, tankarna annorlunda, ja allt är annorlunda. Ändå finns något bekant med det. Kanske är det ljudet av den fantastiska låten "Taking over me" med Evanescence som är ansvarig. Minns inte hur många inlägg jag skrev i USA till denna låt. Tankarna bara flödar fram. Minnen liksaså. Alla sinnen flyttas tillbaka till Vermont. Förutom ljudet så känner jag den instängda doften från det dubbelrum som var mitt hem under fyra månader. Jag sitter framför laptopen med en sedvanlig cola, lite lördagsgottigott. Det är mitt i natten. Men där stannar likheterna.

Jag väntar på att kärleken ska i sedvanlig ordning dyka upp på MSN, men ikväll kommer hon inte att göra det. Nåja, hon är inte saknad.

Du undrar säkert varför bloggen öppnas. Det finns en enkel anledning och den stavas tvivel. Jag ställer mig tveksam till vad jag har gjort. Hur kunde jag tacka nej till Stockholm och (förmodligen) även tjänsten i Visby? Kanske valde jag rätt skola ändå med tanke på tjänstens utformning. Men varför i helvete hade jag inte mer is i magen o väntade på en lägenhet i Borås? Senaste tre veckorna har flera lediga lägenheter dykt upp.
Visst, jag kan bo här några månader och sen flytta, men frågan är om jag blir kvar ens. Dels är det ett vikariat, dels vet jag inte om jag vill stanna kvar. Redan efter en vecka ser jag rätt stora svagheter med skolan. Kortfattat beror detta på mitt lärarlag och deras sätt att arbeta. Ett sätt som enligt dem ska vara modernt, men som jag vet är förlegat.

Sen är det denna stad... Hade Magnus hos mig förra helgen. Vi bestämde oss för att se om det fanns något uteliv. Det fanns det inte.
Låt mig beskriva läget. I grannorten, som ligger 4 km härirån, finns två uteställen. För er som besökt Metropol på Rud, kan jag säga att detta är i än sämre klass. Alkis-stämpel med andra ord. Det andra stället är helt okej om man vill ta en öl. Problemet? Snittålder: 18. Det betyder alltså att det är hit mina elever går. Inte aktuellt...
Har därför beställt Canal+ totalpaket och Säsongskortet för att bedriva tiden på kvällar och helger. Någon gång emellanåt blir det förhoppningsvis ett besök i Göteborgstrakten hos Danne och ett hos Anders. Kontakterna hittills har stannat vid elektroniska samtal med Anika (Tyskland), Kim (numer i Kina), Karen (England), samt Elin från vackra Uppsala som snart blir Vermontbo. Saknar er varje gång ni säger go natt.

Det tycks som att det endast är i skolan jag kan hitta folk att prata med. Problemet är att ytterst få är i min ålder, och de som är det jobbar på andra sektorer på denna stora skola. Förhoppningsvis snart inser jag att mitt val faktiskt var så klokt som jag hade tänkt att det skulle vara. Jag känner ändå att det är nu livet verkligen börjar. Ny ort, ny lägenhet, ny soffa (tack o lov) och ett riktigt jobb. Saknar bidén dock...

Har märkt att alla söta tjejer i 20-30-årsåldern (som jag kan räkna på ena handen) har en ring på fingret. Har ju inte stoppat mig förr, men det finns en gräns. Inte ens jag kan begå äktenskapsbrott på en sån här ort.

Funderar starkt på att ta ett kortare jobb i Oxford som gruppledare vid språkresor. Lönen är nästan obefintlig men förbannat bra för mitt CV. Vore skönt att lämna Sverige igen, bara för ett tag.

Family picture

Dagarna går fort. Vi bestämde oss därför att alla skulle träffas för ett familjefoto, för familj är vad vi har blivit efter denna termin. Varenda en av dom har en plats i mitt hjärta.

Från vänster längst upp: Sherzod (Uzbekistan), Juan, (Spanien), Kaj (Australien), Clement (Frankrike), Gergana (Bulgarien), Iago (Spanien), James (Nordirland), Kyun (Sydkorea)

Från vänster, tredje raden: Henrik (Sverige), Dimitar (Bulgarien), Jochen (Tyskland), Olivier (Frankrike), Dave (England), Florian (Österrike)

Frå vänster andra raden: Liisa (Finland), Ainslie (Australien), Alison (Australien), Blandine (Frankrike), Hector (Spanien), Gabriel (Österrike), Marta (Italien), Jelena (Serbien), Edu (Spanien), Christinel (Rumänien), Thomas (Österrike)

Från vänster längst ner : Laure (Frankrike), Estefania (Spanien), Heli (Finland), Andrea (Chile), Kamolporn (Thailand), Christina (Tyskland), SuJung (Sydkorea), Karoliina (Finland), Anika (Tyskland)

Jag kommer sakna varenda en av er så jävla mycket att det gör ont att skriva dessa ord och fan ta mig om jag inte säger det till er innan jag lämnar Burlington. Jag vet inte om jag klarar av att släppa taet och låta mig va känslomässig. Det blir för mycket. Man är gråtfärdig när man skriver detta så vad väntar härnäst tro?

Jag kommer till och med sakna den här killen, Christian, my room mate. Kommer sakna dig din lilla pundare.

Skål på dig din lille alkis. När jag skriver detta pluggar du japanska över en flaska vin med din studiegrupp. T hand om dig. Det kommer en vårtermin och de är ännu värre...

Tillbaka från test

Jajemän! Visst gick det åt helvete.
Nu ska jag trösta mig med att försöka hitta ett par schyssta vinterkängor.
Jag förtjänar det efter denna mardrömsdag. Egentligen inte med tanke på resultaten men jag förtjänar det ändå.

Vilken start...

Två finals idag. Den första skedde i morse. Givetvis försov sig undertecknad. Testet började kl 9 och jag vaknar 09.05...

Inte bra...

Jag rusar upp ur sängen och frågar mig hur detta är möjligt? Jag satte två klockor på ringning.
Jag känner dock att något är fel med min rygg, den smärtar lätt. Vad har jag sovit på? frågar jag mig själv.
Tittar på madrassen och ser att där ligger ett stycke väckarklocka.
Avstängd
Jag har alltså inget minne av att någon av klockorna har ringt men har i sömnen förmodligen stängt av dem. Jag frågade senare under eftermiddagen min pundare till rumskamrat om han hört något. Bakis som han var, tyckte han sig kunna erinra att han vaknade av något som förde oväsen. Han är knappast en pålitlig källa men jag utgår från att så är fallet. Klant-Henke!

Hur som helst, väl när jag vaknat 09.05, skakar jag på huvudet åt mig själv och rusar till testet, en kvart försenad. Möts av blickar från 75 stdenter i tentasalen som inte lyckades stänga av sin väckarklocka i sömnen. Jag ber professorn snabbt om ursäkt och rycker åt mig ett test. Läser första meningen på testet och försöker begripa vilket språk detta är.
Ja just det, engelska. Jag är ju för fan i Vermont och här snackas det engelska, så var det ja.
Jag inser ganska snabbt att det är ite så smart att läsa in 100 sidor på en dag och försöka komma ihåg allt. Chansar lite här och där på testet som är multiple choice.
Jag lyckas ändå ganska bra, fick säkerligen ett C men det är jag fan nöjd med.
Slutbetyg blir sannolikt ett B+.

Nu om 13 minuter väntar engelska. Henke förstår ingenting. Han har haft A- under terminen men under den senare hälften av terminen har han inte gått på en enda lektion och istället läst det som står på nätet. Har försökt under dessa fem timmar läsa in materialet men givetvis kommer jag göra bort mig fullständigt. Jag är ändå redan godkänd i kursen så det F:et jag med största sannolikhet kommer få, smärtar inte speciellt även om jag har svårt att vänja mig vid tanken.

Dags att gå och göra bort sig.

Adios

Tid för ankomst

Tågbiljett är bokad. Jag hoppas innerligt att flyget inte är försenat men om allt klaffar är jag framme på tågstationen i kära Karlstad på söndag kl 13.30.

Finals

Har två final exams imorgon. Kommer gå åt helvete... Men jag känner ingen stress över det, något jag alltid har gjort förr. "Måste få högsta betyg"-mentaliteten har alltid funnits där men nu för första gången i mitt liv är den frånvarande på fullt allvar.

I övrigt funderar jag bara på om folk kommer till tågstation för ett emotionellt och tårfyllt möte? Henke behöver kanske skjuts hem (och en liten virre innanför västen) efter en lång resa.

Dags för middag och sen fortsatta studier.

Lugn helg

Jägermesier-Henke gjorde ingen comeback denna helg. Däremot gick han ut igår men som vanlige Henke. Det blev bara ett par pilsner, en Bailye's och en hederlig screwdriver för min del. Folk var tråkiga igår och ville inte ut, därför var vi ett sällskap på 10 pers som drog ut. Fick uppleva ytterligare en upplevelse av hur dom idiotförklarar medborgarna här.
Saken är den att det börjar bli kallt här, ca 10-15 minusgrader på kvällarna och universitetet har bussar som kör då och då till downtown. Det roliga med dessa bussar är att på startstationen står det en stackare och räknar hur många som kliver på bussen för att sedan förmedla antalet via walkie-talkie till någon snubbe som sitter på någon huvudenhet som antecknar detta. Väl på bussen finns tre vakter. Man kan inte ens åka buss här utan att bli behandlad som en idiot. Folk på college ska inte tänka på egen hand. Dessa mäniskor ska utgöra den utbildade framtiden men de lär sig inte eget ansvar.

Hur som helst. Vi gick till second floor, hade kul, fick dansa lite. Lika roligt varje gång är det att se dessa korkade amerikaner stå framför speglarna som täcker väggarna på dansgolvet för att njuta av sig själva när de dansar.

Hade hoppats på en helkväll även denna natt men det blev inget av. Folk är för trötta av någon anledning. Kanske är det jobbigt nu för folk nu är alla inser att det är dags att säga farväl. Det är många som försvinner, en del stannar kvar för ytterligare en termin. Jag hade hopppats att denna helg skulle bli den stora festen för jag har verkligen ingen lust att festa på fredag då mitt flyg går vid 10-tiden på morgonen. Inte en chans att jag sitter bakfull på Newark i 6 timmar.
Det är en sak att jag festar järnet kvällen innan en stor tenta, men inte när jag behöver all energi jag behöver för att överleva Newark och flyget till Stockholm.