Välkommen till Chicago!
Senast jag lämnade av berättade jag att vi hittat parkering och sedan begav oss till vandrarhemmet. Personalen på denna kedja av vandrarhem över hela världen som påstås vara den bästa har dock inte den bästa personalen. Sura och griniga varenda en men vem bryr sig, vi är i freakin' Chicago!
Vi checkar in, frågar efter middagstips, drar till ett billigt ställe där jag beställer Gyros. Till det dricks en öl som tillhör top 5 av de godaste jag någonsin druckit. Den kallas för Blackdog men dess riktiga namn minns jag tyvärr inte mer än att det var belgiskt. Dom kan sina saker!
Vi träffar en trevlig servitris från Ryssland och en stad vid Uralbergen. Hon imponeras av min geografi kunskap när jag påstår att jag vet exakt vart den ligger men minns inte ens namnet.
"Do you mean that city that is just near the... (jag gestikulerar självsäkert över vart staden ligger och väntar kallt på att hon ska avbryta mig i övertygelsen att jag faktiskt vet vart)
"Yes! I'm very impressed, how did you know that?" säger vår vän med sin starka ryska accent.
"Well you know..."
Hon tipsar oss om vart vi ska gå ut ikväll, samt tipsar oss att om vi visar studentleg slipper vi betala moms på middagen. Detta belönas så klart med extra dricks. Listiga ryssar...
Vi vänder tillbaka till det väldiga vandrarhemmet. Det börjar regna och solen är nästan nera.
Come on guys! We have a city to explore! säger vår ledare Iago.
Vinden och regnet hindrar oss inte från att vandra runt i en del av Downtown Chicago. Jag är imponerad. Skyskrapor överallt. Överallt
Sears Tower. USA:s högsta byggnad på 442 meter. Slår inte Torontos CN Tower... Sears Tower var fram till 1997 världens högsta byggnad.
Vi nöjer oss med ett foto. Vi går aldrig upp då det kostar. Vi har istället bestämt för att dagen efter besöka Greg Hancock center som är gratis och erbjuder samma graciösa utsikt med sina 344 meter (457 meter om man räknar med antennerna)
Det dåliga vädret ger inga vidare bilder och vi börjar bli kalla. Vi går tillbaka till vandrarhemmet och inleder ännu en kväll av fest. Där väntar en överraskning. Minns ni The Fat Guy? Den 60-årige brittiske besserwissern. När vi kommer till vårt rum möts vi av en ny engelsman i 60-årsåldern som även han har bott på vandrarhem i ett par månader. Vad är oddsen?
Vi tar ett par bärs på rummet. Tyvärr är amerikanska vandrarhem töntiga och förbjuder alkohol men det stoppar inte oss...
Vi hittar ett rum för gemensamt utnyttjande. Två sydkoreanskor sitter där när vi kommer fram
och de blir inte länge kvar när Thomas blir glad i hatten. När han får höra att de är från Sydkorea frågar han dem om de känner hans rumskamrat Kyun som också är från Sydkorea...
Oddsen är ganska låga med tanke på att det bor ca 48 miljoner i Sydkorea, men bra chansat Thomas...
Thomas som är en av de absolut roligaste jag träffat i mitt liv, fortsätter tortera dessa stackars koreanskor med sina impulsiva frågor som uppstår med ett par öl innanför västen. De ursäktar sig vänligt i enlighet med deras kultur men Thomas ger sig inte. Vi andra vänder oss i skratt.
En halvtimme senare kommer en kille in i rummet. Han vill ha något kvällssnack från automaten som står bredvid mig. Killen har tatueringar överallt samt dessa små tallrikar i öronen som vidgar ut örsnibbarna. En sådan intressant person väcker nyfikenhet och givetvis ställs frågor. Min egen nyfikehet stillas dock när jag får höra hans tid som soldat i Irak.
Clement väller ut sig den okänsliga frågan om han hade ihjäl folk.
Killen svarar utan någon som helst tvekan "Yes, 20 confirmed and 14 unconfirmed". Detta betyder att han alltså har 20 liv som han vet om men också 14 potentiella, beroende på vem som avlossat skotten i kaoset. Killen kan alltså ha förstört 34 familjer som värst.
Någon annan av killarna frågar honom om vad han tror om framtiden, hur länge de kommer bli kvar där amerikanarna.
Han svarar okunnigt och avviker med att säga att han avskyr Bush och allt med honom som följer men att han gick i armén för att han behövde pengar till sina studier. Vilket jävla land!
Han och denna vidriga nation äcklar mig och jag lämnar därför rummet i tystnad tills han själv lämnat det.
Jag går på toa och frågar mig själv om man kan klandra honom. Hade han något val när han stod där mot dessa människor från Irak. Hans eller deras liv. Han har order att följa. Men fortfarande, att finansiera sina college studier genom att ha ihjäl folk...
Jag återvänder till rummet och samtalet fortsätter utan vår nye bekantskap som lämnat rummet. Jag förmår killarna att byta samtalsämne. Festen fortsätter.
Det är en halvtimme senare dags att ge sig av. Nu följer en historia som ni ska veta gjorde djupt intryck på mig och som får ögonen att bli aningen suddiga när jag tänker tillbaka på denna kväll och printar ner dessa ord.
Låt mig presentera Ron. Han är killen vi träffar när vi går mot det ställe av nattklubbar som ryskan tipsat oss om. Ron är 44 år, hemlös sedan två månader tillbaka. Vårt möte sker möjligtvis inte av en slump. Han kan ha iaktagit oss från håll och märkt att vi är turister. Han kommer bakifrån, vandrar upp till vänster om oss och hälsar vänligt i farten. Första intrycket säger inte att han är hemlös men att han är fattig. Han frågar vad vi killar är på väg mot för skoj och vi berättar.
Han säger att han är på väg mot samma håll och kan guida oss.
Jag blir nyfiken på denna människa, frågar vad han pysslar med när han och jag har ett avstånd på ca 10 meter framför resten. Det är här han berättar att han är 44, han visar mig sitt leg, förklarar att hans jobb blivit skeppat utomlands och att han är hemlösa sedan två månader tillbaka.
Här ska erkännas att min misstänksamhet väcks till liv, att någostans väntar ett bakhåll där vi ska rånas på varje ägodel. Jag har fel. Väldigt fel och jag borde idag be denna stackare om ursäkt för min misstänksamhet.
Med min misstänksamhet aktiv lyssnar jag fortfarande aktivt på hans tragiska historia. Han har ingen familj, hans föräldrar är döda och han saknar dem. Jag försöker byta spår till hur han klarar sig på gatan i Chicago och kylan. Han bor på ett vandrarhem för 30 dollar om natten och att hans dag går ut på att samla ihop dessa 30 dollar genom att guida folk likt det han gör för oss. Jag inser här hur min misstänksamhet varit så felaktig. Han är genuint vänlig. Killarna väsnas i bakgrunden men Ron slukar all mitt intresse. Jag frågar hur han kan ha en såå positiv attityd som han har. Ha förklarar att man måste göra vad som krävs för att överleva.
Vi närmar oss vår slutdestination. Jag ser oss och alla andra välklädda människor och ställer det i kontrast till hans enkla klädsel och vildvuxna skägg, hans smutsiga jacka som han förlitar sig på ska värma honom när han guidar folk med överskott i Chicagos kyla.
Jag inser att vi är skyldiga honom pengar, jag har ingen aning om hur mycket. Jag tar upp en sedel, frågar om det är tillräckligt. Han ber genant om att få 25 dollar, bara så han klarar natten. Min sedel räcker inte. Jag vänder mig om och frågar killarna om de kan undvara några dollar. Deras gemensamma pott är väldigtlåg och jag ser inget annat val än att stå för resten utan att skapa en fylledebatt om begreppet solidaritet. Som om det skulle vara soldaritet, att köpa sig till en tjänst från en kille som kämpar för sin överlevnad för att fria det egna samvetet. Jag skakar hans hand hårt och ber honom att ta hand om sig själv. Vi säger adjö till Ron
Jag går in på nattklubben för människor med överskott. Jag har kul och jag inser nu i skrivande stund att jag glömde bort Ron i vimlet av överskott. Förlåt mig Ron. Jag undrar hur du gjorde för att överleva denna natt. Vilken grupp av människor guidade du denna gång?
Det var Ron.
Nedan följer ett par bilder på oss när vi har kul i glömskans och överskottets namn.
Mycket mer händer inte utan vi tar taxi till vandrarhemmet. Ny dag väntar.
Clement, som är mycket stor sportsfantast vill till United Center, hemmarenan för Chicago Blackhawks (hockey) och Chicago Bulls (basket). Vi tar the loop dit som är en variant av tunnelbana/spårvagn.
United Center visar sig ligga i en del av Chicago som kan beskrivas som "otryggt". Vi tar lite bilder av arenan och statyn av superstjärnan Michael Jordan som spelade i Bulls.
Vi tar the loop tillbaka till downtown, tar en lång promenad i staden. Vi är trötta. Ingen säger ett ord på hela dagen. Resa börjar tära på krafterna, Thomas börjar bli sjuk, liksom Jochen. Vi stannar till vid en affär där de kan köpa lite piller mot förkylning och halsont.
Vi siktar vår färd mot Navy Pier, en hamn vid Lake Michigan som är ett tillhåll för yachter som kör folk runt. Det är dock inte säsong för detta och endast ett fåtal båtar går. Många restauranger är stängda men vi hittar en där vi tar lunch.
Vid änden av Navy Pier tar jag bilderna ovan. Jag njuter av utsikten så länge jag kan innan grabbarna får bråttom till Greg Hancock Center. Det blåser kallt och hårt när vi går längs Lake Michigan mot Hancock.
Ingen entre tas här till skillnad mot Sears Tower. På hösta våningen finns restaurang och pub. Vi får en meny och skiter nästan på oss. Kaffe för $ 12, te för $ 5. En flaska Dom Perignon för $ 500 kan införskaffas men jag känner inte för det idag... Istället blir det en kopp te för oss alla som vi dricker långsamt. För $ 5 får du en kopp med varmt vatten och en Lipton påse...
Vi hittar ett bord som är precis vid fönstret som ger oss en majestätiskt utsikt. Taktiken är samma denna gång. Vi sitter här ett bra tag och väntar på att solen ska gå ner.
Efter två timmar och utan att beställa något vill personalen se att vi försvinner och visa detta genom att ge oss notan. Glöm dricksen.
Vi ger oss ut i kylan igen men det är en vacker kväll i Chicago. Jag är trött men detta är den vackraste av kvällar och jag spenderar min tysthet med att reflektera hur jag egentligen skulle vilja ha spenderat denna Thanksgiving kväll i Chicago bland skyskrapor och dekorationer i träden. Det härliga ljuset från stadens gatubelysning generar bilder för minnet. Jag tittar på skärmen i min kamera och sedan mot objektet för att jämföra kontrasten. Chicago är vackert men bilderna förskönar det en hel del.
De fyra bilderna ovan är från Millenium Park, en mycket trevlig park med möjligheter för skidskoåkning. Thanksgiving i Chicago... Jag myser.
Det är sent, vi är trötta och hungriga. Vi tar middag på samma ställe som vi träffade ryskan men hon jobbar inte ikväll. Tystnaden fortsätter i gruppen tills Thomas, som känner sig värre igen från sin förkylning säger att han inte går ut ikväll. Iago och Jochen instämmer. Jag är tacksam för det då jag själv är trött men hade förmodligen klarat av en kväll till. Vi har dessutom en mycket lång färd till Buffalo. Vi räknar med någonstans mellan 8-9 timmar.
Vi går till sängs tidigt, går upp vid sju, käkar frukost och beger oss senare mot Carla. På vägen till Buffalo har vi en vacker solnedgång i ryggen. Jag vänder mig om i det trånga baksätet med tre killar och tillbehör för att få en någorlunda bra bild. Jag låter den avsluta min berättelse om Chicago.
Världens längsta gata, hela 1896 km lång!!! Jag skojar inte. Sök på Yonge Street i Toronto. Gatan slutar någonstans uppe i norra Kanada och stora delan av denna gata utgörs av motorväg.
