Family picture

Dagarna går fort. Vi bestämde oss därför att alla skulle träffas för ett familjefoto, för familj är vad vi har blivit efter denna termin. Varenda en av dom har en plats i mitt hjärta.

Från vänster längst upp: Sherzod (Uzbekistan), Juan, (Spanien), Kaj (Australien), Clement (Frankrike), Gergana (Bulgarien), Iago (Spanien), James (Nordirland), Kyun (Sydkorea)

Från vänster, tredje raden: Henrik (Sverige), Dimitar (Bulgarien), Jochen (Tyskland), Olivier (Frankrike), Dave (England), Florian (Österrike)

Frå vänster andra raden: Liisa (Finland), Ainslie (Australien), Alison (Australien), Blandine (Frankrike), Hector (Spanien), Gabriel (Österrike), Marta (Italien), Jelena (Serbien), Edu (Spanien), Christinel (Rumänien), Thomas (Österrike)

Från vänster längst ner : Laure (Frankrike), Estefania (Spanien), Heli (Finland), Andrea (Chile), Kamolporn (Thailand), Christina (Tyskland), SuJung (Sydkorea), Karoliina (Finland), Anika (Tyskland)

Jag kommer sakna varenda en av er så jävla mycket att det gör ont att skriva dessa ord och fan ta mig om jag inte säger det till er innan jag lämnar Burlington. Jag vet inte om jag klarar av att släppa taet och låta mig va känslomässig. Det blir för mycket. Man är gråtfärdig när man skriver detta så vad väntar härnäst tro?

Jag kommer till och med sakna den här killen, Christian, my room mate. Kommer sakna dig din lilla pundare.

Skål på dig din lille alkis. När jag skriver detta pluggar du japanska över en flaska vin med din studiegrupp. T hand om dig. Det kommer en vårtermin och de är ännu värre...

Tillbaka från test

Jajemän! Visst gick det åt helvete.
Nu ska jag trösta mig med att försöka hitta ett par schyssta vinterkängor.
Jag förtjänar det efter denna mardrömsdag. Egentligen inte med tanke på resultaten men jag förtjänar det ändå.

Vilken start...

Två finals idag. Den första skedde i morse. Givetvis försov sig undertecknad. Testet började kl 9 och jag vaknar 09.05...

Inte bra...

Jag rusar upp ur sängen och frågar mig hur detta är möjligt? Jag satte två klockor på ringning.
Jag känner dock att något är fel med min rygg, den smärtar lätt. Vad har jag sovit på? frågar jag mig själv.
Tittar på madrassen och ser att där ligger ett stycke väckarklocka.
Avstängd
Jag har alltså inget minne av att någon av klockorna har ringt men har i sömnen förmodligen stängt av dem. Jag frågade senare under eftermiddagen min pundare till rumskamrat om han hört något. Bakis som han var, tyckte han sig kunna erinra att han vaknade av något som förde oväsen. Han är knappast en pålitlig källa men jag utgår från att så är fallet. Klant-Henke!

Hur som helst, väl när jag vaknat 09.05, skakar jag på huvudet åt mig själv och rusar till testet, en kvart försenad. Möts av blickar från 75 stdenter i tentasalen som inte lyckades stänga av sin väckarklocka i sömnen. Jag ber professorn snabbt om ursäkt och rycker åt mig ett test. Läser första meningen på testet och försöker begripa vilket språk detta är.
Ja just det, engelska. Jag är ju för fan i Vermont och här snackas det engelska, så var det ja.
Jag inser ganska snabbt att det är ite så smart att läsa in 100 sidor på en dag och försöka komma ihåg allt. Chansar lite här och där på testet som är multiple choice.
Jag lyckas ändå ganska bra, fick säkerligen ett C men det är jag fan nöjd med.
Slutbetyg blir sannolikt ett B+.

Nu om 13 minuter väntar engelska. Henke förstår ingenting. Han har haft A- under terminen men under den senare hälften av terminen har han inte gått på en enda lektion och istället läst det som står på nätet. Har försökt under dessa fem timmar läsa in materialet men givetvis kommer jag göra bort mig fullständigt. Jag är ändå redan godkänd i kursen så det F:et jag med största sannolikhet kommer få, smärtar inte speciellt även om jag har svårt att vänja mig vid tanken.

Dags att gå och göra bort sig.

Adios

Tid för ankomst

Tågbiljett är bokad. Jag hoppas innerligt att flyget inte är försenat men om allt klaffar är jag framme på tågstationen i kära Karlstad på söndag kl 13.30.

Finals

Har två final exams imorgon. Kommer gå åt helvete... Men jag känner ingen stress över det, något jag alltid har gjort förr. "Måste få högsta betyg"-mentaliteten har alltid funnits där men nu för första gången i mitt liv är den frånvarande på fullt allvar.

I övrigt funderar jag bara på om folk kommer till tågstation för ett emotionellt och tårfyllt möte? Henke behöver kanske skjuts hem (och en liten virre innanför västen) efter en lång resa.

Dags för middag och sen fortsatta studier.

Lugn helg

Jägermesier-Henke gjorde ingen comeback denna helg. Däremot gick han ut igår men som vanlige Henke. Det blev bara ett par pilsner, en Bailye's och en hederlig screwdriver för min del. Folk var tråkiga igår och ville inte ut, därför var vi ett sällskap på 10 pers som drog ut. Fick uppleva ytterligare en upplevelse av hur dom idiotförklarar medborgarna här.
Saken är den att det börjar bli kallt här, ca 10-15 minusgrader på kvällarna och universitetet har bussar som kör då och då till downtown. Det roliga med dessa bussar är att på startstationen står det en stackare och räknar hur många som kliver på bussen för att sedan förmedla antalet via walkie-talkie till någon snubbe som sitter på någon huvudenhet som antecknar detta. Väl på bussen finns tre vakter. Man kan inte ens åka buss här utan att bli behandlad som en idiot. Folk på college ska inte tänka på egen hand. Dessa mäniskor ska utgöra den utbildade framtiden men de lär sig inte eget ansvar.

Hur som helst. Vi gick till second floor, hade kul, fick dansa lite. Lika roligt varje gång är det att se dessa korkade amerikaner stå framför speglarna som täcker väggarna på dansgolvet för att njuta av sig själva när de dansar.

Hade hoppats på en helkväll även denna natt men det blev inget av. Folk är för trötta av någon anledning. Kanske är det jobbigt nu för folk nu är alla inser att det är dags att säga farväl. Det är många som försvinner, en del stannar kvar för ytterligare en termin. Jag hade hopppats att denna helg skulle bli den stora festen för jag har verkligen ingen lust att festa på fredag då mitt flyg går vid 10-tiden på morgonen. Inte en chans att jag sitter bakfull på Newark i 6 timmar.
Det är en sak att jag festar järnet kvällen innan en stor tenta, men inte när jag behöver all energi jag behöver för att överleva Newark och flyget till Stockholm.

Naked Bike Ride

Igår upplevdes amerikansk college kultur.
Obscen sådan.

University of Vermont har den trevliga traditionen att två gånger årligen ha den så kallade Naked Bike Ride (översättning är överflödig...)
Precis som titeln säger dig så går det ut på att antingen springa, gå eller cykla en sträcka spritt språngande naken. Inga kallingar eller något. Nada, nothing, nichts.
Detta skedde vid midnat för att väcka så lite anstöt som möjligt hos amerikanarna. Loppet sker på campus och alla fegisar (som jag till exempel) står vid sidan av och väntar in alla tjejer och killar. Luften är full av spritångor och lukt från marijuana ciggs. Det luktar college.

Till slut dyker de upp en och en. Den ena fullare än den andre. Dels för att klarar av att faktiskt springa helt näck inför hundratals människor. Dels för att klara av de 12 minusgrader vi hade igår natt. Folket jublar.Vissa modia löpare stannar upp och låter folk ta kort på härligheten.
College...

Av upenbara skäl valde jag att inte ta bilder. Sorry!

För er som undrar när det andra loppet går så sker det i betydligt varmare väder, precis vid terminslutet i vår. Betydligt fler ställer då upp.

I kväll är det fest. Henke känner sig generös ikväll, speciellt när alkohol här är så billigt...
Kanske kommer Jägermeister-Henke fram för en comeback och ett sista framträdande innan avfärd nästa helg. Han är rolig och han har varit frånvarande under terminen. Kanske borde man ge begreppet The Swedish Sensation ytterligare en dimension?

Ja mamma, jag ska uppföra mig...

Shit, klockan är snart 9 på kväll. Dags att göra sig redo för helkväll.

Nedräkning

Dagarna går extremt fort nu. Det är redan den 4:e december. Den 15:e åker jag hem. Det är svårt att fatta det. På ett plan finns en förståelse att jag ska hem men när jag tittar på alla saker i mitt stökiga rum är det svårt att fatta att dessa saker måste jag göra något med innan jag lämnar mitt livs bästa termin.

Sviten jag bor i är ganska deprimerande, både hur det ser ut och vilka som bor här.

Sängen ni tittar på bland all skit är Christians. Här har han sovit bort ca 2/3 av denna termin efter alla fester. Han tar nästan dagligen en tupplur på ca tre timmar. Killen är för fan 19. När jag var 19 så sov jag inte mycket... Den vita saken under hans säng är ett litet kylskåp där han förvarar bärsen samt lite käk.

(Skrev jag precis "när jag var 19...."??? Fy fan va gammal jag håller på att bli...)

Här har ni min svinstia. Böcker och papper överallt. Sängen obäddad. Tommy Hilfiger-lakan... Köptes mycket billigt ska sägas. Tror det märket har högre status i Europa än här.

Ni ser även laptopen som endast fåtal gånger har stängts av under terminen. Mycket tid har tillbringats här.

Ni kanske noterar det märkliga ting som hänger på väggen. Christian ville få lite julstämning med blåa jullampor. Ser mer ut som en crack-håla än ett rum med julstämning.

Min garderob till höger. Uppe till vänster ser ni något som liknar det perioidiska systemet. Det är ett form av periodiskt system men inte den ni lärde er i skolan. Den här innehåller istället exempel på supar-spel


Går man ut genom dörren möts man av detta spökliknande rum. Detta är alltså sviten. Förhoppningsvis ser se sex dörrar. Till vänster, närmast, bor Colin. De två dörrarna efter det är badrum. Det i mitten är killarnas och längst bort tjejernas.
I dörrarna till höger har vi närmast Atem, min RA. Killen är från Sudan så jag fattar inte ett jota vad killen säger. Hans brytning är så stark att han skulle kunna prata om att hela Afrika gått bort på en o samma gång medans jag står där och ler och låtsas som jag förstår honom.
"Sounds great"! Samma fras varje gång, samma förstående leende.
Tjejej i mitten heter Ann. Jävla satkärring... Hon har inte pratat med mig på fyra månader. Första tre veckorna hälsade jag på henne varje dag medans hon gav ett mindre trevligt hej tillbaka. Efter det slutade jag för att se om hon någon gång skulle ta initiativet för ett enkelt hej. Det hände aldrig... Har ingen aning varför för hon är trevlig mot andra. Har aldrig sagt något till henne som skulle kunna ge en förklaring till detta mysterium. Dig, Ann, kommer jag inte sakna.
Längst bort bor Madeleine. Lika ointresserad hon också men åtminstone hälsar hon på mig.

Som ni märker är mitt och Christians rum det enda som är dubbelrum.

Än mer deprimerande är vårt common room som ingen använder. Många andra sviter har skaffat TV till sina common rooms men inte vi trots att jag under första månaden drog upp ämnet om att dela kostanden på en billig TV. Snålt... Men jag har ändå inte haft tid för TV men det kunde va bra att följa nyheterna. En termin utan TV, helt otroligt. Utan att överdriva tror jag att totalt har jag sett på TV ca 10 timmar på totalt fyra månader. Kanalutbudet vi har är stort med 60 kanaler men allt är skit. Ingen public service. Det finns inget som liknar SVT. Det finns public service men de lever på något som kan kallas för välgörenhet och lite statsbidrag. Rena skämtet...

Ganska bitter stämning på detta inlägg men det här landet suger stenhårt. Jag har oändligt antal goda minnen men ytterst få av dem har med amerikaner att göra. Jag kan räkna dessa tillfällen på min ena hand.

Jag ska avbryta mig själv här innan jag börjar mitt avskedsbrev. Jag ska försöka avsluta på ett sätt jag kan kalla för ett rent avslut med detta land i ett inlägg strax innan jag åker.

Resten av tiden här kommer ägnas åt väldigt lite skrivande. Det finns inte så mycket att berätta, inget särskilt kommer hända förutom en avskedsfest utan dess like.

Tills dess, sköt om er

Fund raising

Vi överraskade ägarna till Karla igår. Efter att Karla gått sönder i New York state led vi alla med ägarna när vi fick höra reparationskostnaderna. Det hela skulle gå på $ 300 med transport hem och det är mycket pengar. Jag kom därför på en idé att starta en insamling (engelskans fund raising) och jag lyckades få ihop $ 90 från folk som jag vet har åkt med Karla men inte betalat bensin. Givetvis spelade jag aningen på dåligt samvete för detta faktum när jag skrev ett gemensamt brev på Facebook när jag bad folk att rädda "The Swedish honey wagon" från 89.
Man får en bild av vilka som visar kamratskap och vilka som inte gör det när man gör dessa insamlingar.

Hemkomst

Jag har funderat under dagen över när jag ska komma hem. Planen var att lämna Burlington den 15 december för att landa på Arlanda den 16:e kl 07. Jag hade dock funderingar kring att stanna kvar några dagar extra för en resa. Så kommer det inte att bli utan jag kommer hem. Anledningen är att jag har andra prioriterade kostnader i en eventuell budget som jag mycket hellre lägger pengar på. En resa till New York skulle betyda mycket men det finns annat jag vill lära mig, se och uppleva som alla betyder mycket mer än att se världens häftigaste stad. Den staden kommer nog att stå kvar i framtiden så jag lovar att återvända i framtiden.

Jag kommer alltså hem den 16:e på morgonen. Det är på en söndag. Jag har inte bokat tågbiljett än men det kommer ske snart nu när beslutet är taget. Jag har tittat på tidtabellen och om flyget håller sitt löfte så kan jag hinna med ett tåg från Stockholm som går kl 10.25 och är framme vid 13.30. Detta är dock preliminärt. Mycket preliminärt. Jag kommer ringa hem och meddela er så att ni vet mer om jag är försenad eller ej.

Jag har sagt att ja förmodligen kommer ha en jetlag utan dess like när jag kommer hem så jag behöver ett par dagar att återhämta mig. Jag hoppas vi alla kan träffas under samma tak för en kväll för det samtal jag lovat er. Något annat kan jag inte önska mig. Glöm julklappar och allt annat meningslöst materia. Jag vill bara ha denna kväll. Inget annat.

Jo, ett par Mariestad kanske. Mita, jag litar på dig när det gäller detta...

Jag saknar er

Lillebror

Skvallret

Jag måste berätta om en ganska rolig kväll. En kväll som var tänkt att bli en kväll bara för två. Jag har tidigare nämnt att detta komplex är mer eller mindre ett Big Brother komplex. Det finns inget privatliv. Alla vet allt. Till och med vi två har inte lyckats undgå skvallrets klor trots en väldigt försiktig taktik från vår sida. Träffar har skett bakom låsta dörrar, långt borta från nyfikna ögon och öron.
Ikväll var jag trött på detta rännande efter dörrar som kan ge en känsla av privatliv så därför bestämde jag att ikväll ska det ätas middag för två på en fin restaurang nere i Downtown. Min tanke var att hit kommer inte folk. De besöker andra ställen. Dessuto visste vi båda att fest pågick uppe på campus med alla.

Ack vad fel jag hade

Väl framme vid restaurang visar det sig vara fullt. Vi sätter oss på väntelistan, det tar ca 20 minuter. När klockan närmar sig så uppstår en känsla inom mig. Jag nästan vet med 100 % säkerhet att inom ett ögonblick kommer vi att träffa någon som vi båda känner, jag vet bara inte vem.
Precis när jag ska fånga Helis upmärksamhet och säga att "jag har en känsla att någon vi känner är här", hinner hon precis avbryta mig med:

"Är inte det där Juan och Anika"?

Visst känner vi dom...

Visst ser dom oss

Det finns ingen möjlighet för mig att beskriva förvåningen (och möjligheten för framtida skvaller) i Anikas ögon när hon ser oss två.
"What are you doing here"?

"Having dinner...." svarar jag.

Jag vet att nu kommer skvallret att börja när hon kommer tillbaka till campus.
Vi sätter oss till bords efter detta möte och skrattar gott åt det hela, beställer in rött vin och käk. Vi pratar länge om vad som kommer vänta oss när väl hemma igen, fråga efter fråga.

Vi släpper ämnet tillfälligt och har en trevlig kväll med ytterligare ett glas rött efter middag samt efterrätt bestående av en rejäl cheesecake som vi delar på. Mycket trevlig middag med mycket intressant samtal.

Efter ett par timmar är det dags att gå hem. En promenad tar ca 20 minuter men det är kallt ute så jag förelår att vi tar taxi hem till campus. Under den korta färden återupptas ämnet. Vi har bestämt oss för att inte göra sällskap på festen som pågår. Anika har förmodligen hunnit tillbaka och glatt berättat för en skara onyktra människor. Den mobben vill vi inte möta helt enkelt.

Slarvigt nog tar vi fel entredörr. Direkt möter vi Gabriel och Kristi som nyfiket undrar vart vi två kommer ifrån...
Varken Heli eller jag vet inte vad dom har hört, eller om dom överhuvudtaget har hört något, så vi väljer att berätta sanningen, att vi kommer från en middag på stan.
Märkligt nog uppstår inte följdfrågor men dom tvingar oss att följa med upp på festen.
Givetvis kommer Heli passande nog på att hon måste tillbaka till sitt rum, så jag tar ensam följe med dom upp till sviten. Vad kommer nu att utspela sig när jag öppnar dörren? Kommer jag att ensamt få svara på nyfikna frågor?

Dörren öppnas. Jag kliver in med ett djupt andetag samt med en blick som jag alltid har i nervösa lägen. Blickarna riktas mot den nye gästen i rummet. I det lilla rummet finns ca 20 personer, hälften bekanta, hälften främlingar.

Hänryk! ropar dom glatt med den engelska brytningen. Frågor från höger och vänster kommer samtidigt, Where have you been tonight???
Jag analyserar tonen i deras nyfikenhet, jag anar ingen sarkasm i deras nyfikna fråga om vart jag varit ikväll vilket lugnar mig. Dom vet inget. Fortfarande återstår frågan att besvaras men jag utnyttjar vimlet och svarar bara med "What's up guys"? Det går tillfälligt hem. Thomas går dock fram till mig och frågar än en gång vart jag varit, varför jag kommer så sent då jag alltid är förste man till en fest. Det är liksom en naturlag. När en fest har börjat, då är "Hänryk" där, men inte denna gång.
Jag måste svara ärligt för jag vet att Heli kommer aldrig säga något som avviker från sanningen. Jag måste hålla mig till en gemensam story så jag svarar att jag haft middag. Men inte med vem.

Jag vet att detta kommer bli Thomas följdfråga så jag tittar runt, hittar en möjlighet för en avledningsmanöver. Bakom Thomas står Bulgarisk mat och jag frågar med överdriven nyfiknhet: "Wow! What's this"!? och gestikulerar med både händer och blick för att få Thomas att vända sig om och tappa tråden. Bredvid står bulgarerna som förberett maten så jag lockar in dem snabbt i samtalsämnet och ber dom förklara varje rätt för att ytterligare komma från ämnet.

Jag lyckas. Fem minuter senare dyker mitt middagssällskap upp.

Frågan är bara om jag gjorde det i onödan. Anika visar sig inte på festen så ingen kan ha hört något om hennes fynd för kvällen. Jag har dock slagit vad om att inom två dagar vet alla och då kommer frågorna. Jag vet att folk törstar efter nytt material. De "skandaler" som ägt rum har redan smälts och nu vill mobben ha mer näringsrikt skvaller. Som det ser ut nu vet fyra personer om det. Alla tjejer... Fyra tjejer med detta saftiga material, behöver vanligtvis inte två dagar för att sprida budskapet. Det går mycket fortare... Effektiviteten är imponerande och slår vilken internet uppkoppling som helst. Näringslivet skulle verkligen studera detta utbyte av information och dess struktur. Jag tror ärligt att framtidens kommunikationsteknologi ligger i att förstå denna komplexa struktur...

Nej då, det gör jag inte. Jag skojar bara med er bara för att jag vet att många läsare är kvinnor och att sex tidszoner skiljer oss åt... Dessutom är dessa fyra tjejer väldigt förstående och underbara människor som vet lite mer om vad som verkligen pågår och det kan leda till att skvallret stannar där. Stannar det där så bjuder jag på det. Dom kommer kunna leva på detta mycket saftiga stoff för de resterande två veckorna som återstår av livet här.

Middag

Var ute igår med några på en tråkig bar. Stämningen var sidådär. Inte en av de roligaste fredag kvällarna jag haft men ikväll finns fler planer. Middag för två väntar. Oron för skvaller cäxer i och med detta men det visar sig att skvallret redan dragit igång. Det är bara en tidsfråga innan alla vet i detta Big Brother komplex...

Middagsällskapet väntar. Dags att dra

Sköt om er

Chicago

Välkommen till Chicago!

Senast jag lämnade av berättade jag att vi hittat parkering och sedan begav oss till vandrarhemmet. Personalen på denna kedja av vandrarhem över hela världen som påstås vara den bästa har dock inte den bästa personalen. Sura och griniga varenda en men vem bryr sig, vi är i freakin' Chicago!


Vi checkar in, frågar efter middagstips, drar till ett billigt ställe där jag beställer Gyros. Till det dricks en öl som tillhör top 5 av de godaste jag någonsin druckit. Den kallas för Blackdog men dess riktiga namn minns jag tyvärr inte mer än att det var belgiskt. Dom kan sina saker!

Vi träffar en trevlig servitris från Ryssland och en stad vid Uralbergen. Hon imponeras av min geografi kunskap när jag påstår att jag vet exakt vart den ligger men minns inte ens namnet.

"Do you mean that city that is just near the... (jag gestikulerar självsäkert över vart staden ligger och väntar kallt på att hon ska avbryta mig i övertygelsen att jag faktiskt vet vart)

"Yes! I'm very impressed, how did you know that?" säger vår vän med sin starka ryska accent.

"Well you know..."



Hon tipsar oss om vart vi ska gå ut ikväll, samt tipsar oss att om vi visar studentleg slipper vi betala moms på middagen. Detta belönas så klart med extra dricks. Listiga ryssar...



Vi vänder tillbaka till det väldiga vandrarhemmet. Det börjar regna och solen är nästan nera.

Come on guys! We have a city to explore! säger vår ledare Iago.



Vinden och regnet hindrar oss inte från att vandra runt i en del av Downtown Chicago. Jag är imponerad. Skyskrapor överallt. Överallt

Sears Tower. USA:s högsta byggnad på 442 meter. Slår inte Torontos CN Tower... Sears Tower var fram till 1997 världens högsta byggnad.

Vi nöjer oss med ett foto. Vi går aldrig upp då det kostar. Vi har istället bestämt för att dagen efter besöka Greg Hancock center som är gratis och erbjuder samma graciösa utsikt med sina 344 meter (457 meter om man räknar med antennerna)





Det dåliga vädret ger inga vidare bilder och vi börjar bli kalla. Vi går tillbaka till vandrarhemmet och inleder ännu en kväll av fest. Där väntar en överraskning. Minns ni The Fat Guy? Den 60-årige brittiske besserwissern. När vi kommer till vårt rum möts vi av en ny engelsman i 60-årsåldern som även han har bott på vandrarhem i ett par månader. Vad är oddsen?

Thomas til vänster

Vi tar ett par bärs på rummet. Tyvärr är amerikanska vandrarhem töntiga och förbjuder alkohol men det stoppar inte oss...

Vi hittar ett rum för gemensamt utnyttjande. Två sydkoreanskor sitter där när vi kommer fram
och de blir inte länge kvar när Thomas blir glad i hatten. När han får höra att de är från Sydkorea frågar han dem om de känner hans rumskamrat Kyun som också är från Sydkorea...

Oddsen är ganska låga med tanke på att det bor ca 48 miljoner i Sydkorea, men bra chansat Thomas...

Thomas som är en av de absolut roligaste jag träffat i mitt liv, fortsätter tortera dessa stackars koreanskor med sina impulsiva frågor som uppstår med ett par öl innanför västen. De ursäktar sig vänligt i enlighet med deras kultur men Thomas ger sig inte. Vi andra vänder oss i skratt.



En halvtimme senare kommer en kille in i rummet. Han vill ha något kvällssnack från automaten som står bredvid mig. Killen har tatueringar överallt samt dessa små tallrikar i öronen som vidgar ut örsnibbarna. En sådan intressant person väcker nyfikenhet och givetvis ställs frågor. Min egen nyfikehet stillas dock när jag får höra hans tid som soldat i Irak.

Clement väller ut sig den okänsliga frågan om han hade ihjäl folk.

Killen svarar utan någon som helst tvekan "Yes, 20 confirmed and 14 unconfirmed". Detta betyder att han alltså har 20 liv som han vet om men också 14 potentiella, beroende på vem som avlossat skotten i kaoset. Killen kan alltså ha förstört 34 familjer som värst.

Någon annan av killarna frågar honom om vad han tror om framtiden, hur länge de kommer bli kvar där amerikanarna.

Han svarar okunnigt och avviker med att säga att han avskyr Bush och allt med honom som följer men att han gick i armén för att han behövde pengar till sina studier. Vilket jävla land!

Han och denna vidriga nation äcklar mig och jag lämnar därför rummet i tystnad tills han själv lämnat det.

Jag går på toa och frågar mig själv om man kan klandra honom. Hade han något val när han stod där mot dessa människor från Irak. Hans eller deras liv. Han har order att följa. Men fortfarande, att finansiera sina college studier genom att ha ihjäl folk...



Jag återvänder till rummet och samtalet fortsätter utan vår nye bekantskap som lämnat rummet. Jag förmår killarna att byta samtalsämne. Festen fortsätter.



Det är en halvtimme senare dags att ge sig av. Nu följer en historia som ni ska veta gjorde djupt intryck på mig och som får ögonen att bli aningen suddiga när jag tänker tillbaka på denna kväll och printar ner dessa ord.



Låt mig presentera Ron. Han är killen vi träffar när vi går mot det ställe av nattklubbar som ryskan tipsat oss om. Ron är 44 år, hemlös sedan två månader tillbaka. Vårt möte sker möjligtvis inte av en slump. Han kan ha iaktagit oss från håll och märkt att vi är turister. Han kommer bakifrån, vandrar upp till vänster om oss och hälsar vänligt i farten. Första intrycket säger inte att han är hemlös men att han är fattig. Han frågar vad vi killar är på väg mot för skoj och vi berättar.

Han säger att han är på väg mot samma håll och kan guida oss.

Jag blir nyfiken på denna människa, frågar vad han pysslar med när han och jag har ett avstånd på ca 10 meter framför resten. Det är här han berättar att han är 44, han visar mig sitt leg, förklarar att hans jobb blivit skeppat utomlands och att han är hemlösa sedan två månader tillbaka.



Här ska erkännas att min misstänksamhet väcks till liv, att någostans väntar ett bakhåll där vi ska rånas på varje ägodel. Jag har fel. Väldigt fel och jag borde idag be denna stackare om ursäkt för min misstänksamhet.



Med min misstänksamhet aktiv lyssnar jag fortfarande aktivt på hans tragiska historia. Han har ingen familj, hans föräldrar är döda och han saknar dem. Jag försöker byta spår till hur han klarar sig på gatan i Chicago och kylan. Han bor på ett vandrarhem för 30 dollar om natten och att hans dag går ut på att samla ihop dessa 30 dollar genom att guida folk likt det han gör för oss. Jag inser här hur min misstänksamhet varit så felaktig. Han är genuint vänlig. Killarna väsnas i bakgrunden men Ron slukar all mitt intresse. Jag frågar hur han kan ha en såå positiv attityd som han har. Ha förklarar att man måste göra vad som krävs för att överleva.

Vi närmar oss vår slutdestination. Jag ser oss och alla andra välklädda människor och ställer det i kontrast till hans enkla klädsel och vildvuxna skägg, hans smutsiga jacka som han förlitar sig på ska värma honom när han guidar folk med överskott i Chicagos kyla.

Jag inser att vi är skyldiga honom pengar, jag har ingen aning om hur mycket. Jag tar upp en sedel, frågar om det är tillräckligt. Han ber genant om att få 25 dollar, bara så han klarar natten. Min sedel räcker inte. Jag vänder mig om och frågar killarna om de kan undvara några dollar. Deras gemensamma pott är väldigtlåg och jag ser inget annat val än att stå för resten utan att skapa en fylledebatt om begreppet solidaritet. Som om det skulle vara soldaritet, att köpa sig till en tjänst från en kille som kämpar för sin överlevnad för att fria det egna samvetet. Jag skakar hans hand hårt och ber honom att ta hand om sig själv. Vi säger adjö till Ron



Jag går in på nattklubben för människor med överskott. Jag har kul och jag inser nu i skrivande stund att jag glömde bort Ron i vimlet av överskott. Förlåt mig Ron. Jag undrar hur du gjorde för att överleva denna natt. Vilken grupp av människor guidade du denna gång?

Det var Ron.

Nedan följer ett par bilder på oss när vi har kul i glömskans och överskottets namn.

Mycket mer händer inte utan vi tar taxi till vandrarhemmet. Ny dag väntar.

Clement, som är mycket stor sportsfantast vill till United Center, hemmarenan för Chicago Blackhawks (hockey) och Chicago Bulls (basket). Vi tar the loop dit som är en variant av tunnelbana/spårvagn.

United Center visar sig ligga i en del av Chicago som kan beskrivas som "otryggt". Vi tar lite bilder av arenan och statyn av superstjärnan Michael Jordan som spelade i Bulls.

Vi tar the loop tillbaka till downtown, tar en lång promenad i staden. Vi är trötta. Ingen säger ett ord på hela dagen. Resa börjar tära på krafterna, Thomas börjar bli sjuk, liksom Jochen. Vi stannar till vid en affär där de kan köpa lite piller mot förkylning och halsont.

Vi siktar vår färd mot Navy Pier, en hamn vid Lake Michigan som är ett tillhåll för yachter som kör folk runt. Det är dock inte säsong för detta och endast ett fåtal båtar går. Många restauranger är stängda men vi hittar en där vi tar lunch.

Vid änden av Navy Pier tar jag bilderna ovan. Jag njuter av utsikten så länge jag kan innan grabbarna får bråttom till Greg Hancock Center. Det blåser kallt och hårt när vi går längs Lake Michigan mot Hancock.

Ingen entre tas här till skillnad mot Sears Tower. På hösta våningen finns restaurang och pub. Vi får en meny och skiter nästan på oss. Kaffe för $ 12, te för $ 5. En flaska Dom Perignon för $ 500 kan införskaffas men jag känner inte för det idag... Istället blir det en kopp te för oss alla som vi dricker långsamt. För $ 5 får du en kopp med varmt vatten och en Lipton påse...

Vi hittar ett bord som är precis vid fönstret som ger oss en majestätiskt utsikt. Taktiken är samma denna gång. Vi sitter här ett bra tag och väntar på att solen ska gå ner.

Efter två timmar och utan att beställa något vill personalen se att vi försvinner och visa detta genom att ge oss notan. Glöm dricksen.

Vi ger oss ut i kylan igen men det är en vacker kväll i Chicago. Jag är trött men detta är den vackraste av kvällar och jag spenderar min tysthet med att reflektera hur jag egentligen skulle vilja ha spenderat denna Thanksgiving kväll i Chicago bland skyskrapor och dekorationer i träden. Det härliga ljuset från stadens gatubelysning generar bilder för minnet. Jag tittar på skärmen i min kamera och sedan mot objektet för att jämföra kontrasten. Chicago är vackert men bilderna förskönar det en hel del.

De fyra bilderna ovan är från Millenium Park, en mycket trevlig park med möjligheter för skidskoåkning. Thanksgiving i Chicago... Jag myser.

Det är sent, vi är trötta och hungriga. Vi tar middag på samma ställe som vi träffade ryskan men hon jobbar inte ikväll. Tystnaden fortsätter i gruppen tills Thomas, som känner sig värre igen från sin förkylning säger att han inte går ut ikväll. Iago och Jochen instämmer. Jag är tacksam för det då jag själv är trött men hade förmodligen klarat av en kväll till. Vi har dessutom en mycket lång färd till Buffalo. Vi räknar med någonstans mellan 8-9 timmar.

Vi går till sängs tidigt, går upp vid sju, käkar frukost och beger oss senare mot Carla. På vägen till Buffalo har vi en vacker solnedgång i ryggen. Jag vänder mig om i det trånga baksätet med tre killar och tillbehör för att få en någorlunda bra bild. Jag låter den avsluta min berättelse om Chicago.

Meddelande

Kära läsare,

Ni som väntar på avsnittet om Chicago kan få vänta ett tag. Undertecknad är allt för upptagen med att va lycklig och vill därför inte spilla dyrbar tid med att sitta framför dator. Jag måste tänka på mig själv de kommande tre veckorna.
Jag lovar dock att det kommer.

Mvh

Killen med stort leende på läpparna

St Josephs, Michigan

Jag hinner med ett kort inlägg innan sovdags. Dagen efter den hårda natten i Toronto väntade en lång resa till St Josephs i Michigan. Det tar nio timmar. Varför åker vi hit, undrar ni säkert? Anledningen är endast geografisk. Vi vill köra så långt som möjligt så vi har en kort resa till Chicago och vi vill gärna se Lake Michigan som är en av de Stora sjöarna i Nordamerika.

Vi passerar amerikanska gränsen efter en lång utfrågning från tullen. Innan det har vi stannat till vid en liqour store som är tax free. Vodka och bärs, vad annars?

Thomas och Clement går ut på äventyr i affären oc hittar souvenirer. Det generar följande bild:

Clement med okänt djur och Thomas med räv på skallen. Varje huvudbonad kostar närmare 300 dollar. Vem fasen köper skiten!???

Väl framme efter en lång resa så kommer vi fram till Holiday Inn Express, vårt hotellrum för natten. Det visar sig bli det bästa boendet av alla nätter. Swimming pool, frukostbuffé och TV på rummet! Alla fem delar ett rum med två dubbelsängar. Vi slänger en av de två madrasserna från en säng på golvet och låter två dela på en mjuk madrass medans jag erbjuder mig att sova på den hårda bottenmadrassen i utbyte mot att slippa sova bredvid en svettig karl.

Vi är trötta och St Josephs är en liten håla så vi bestämmer oss för att beställa två XL pizzor och tar ett par bärs medans vi tittar på TV. Bland annat hittar vi en kristen kanal och skrattar gott åt eländet. Vi lägger oss därefter "tidigt", strax efter midnatt.

Dagen efter väntar frukostbuffé. Vi passar på att åka till en national park i närheten. Det regnar en hel del men vi vill se Lake Michigan.

Lake Michigan

Fyra blöta killar

Vi hittar en hög kulle och bestämmer oss för att få bättre utsikt. Den blöta sanden och branta backen i kombination med tre dagars hårt partajande gör en bra svettig.

Clement uppe på toppen

Mycket mer än så händer inte. Klockan är nästan lunch så vi bestämmer oss för att byta om snabbt innan vi sätter oss i bilen och kör mot Chicago. Vi fastnar givetvis i trafiken så det tar tid innan vi kommer till Downtown Chicago men till slut hittar vi ett parkeringshus och går till vårt vandrarhem.

Fortsättning följer...

Toronto

Dags att berätta om historien om Toronto, de två galnaste dagarna i mitt liv. Den slår till och med mina upplevelser på Ålandsfärjan som är preskriberat material nu...

Tyvärr kommer jag tvingas att genomföra en form av självcensurering av alla upplevelser, vissa saker ska nog inte berättas helt enkelt...

Vi anländer vid 20-tiden i Toronto efter ca tre timmar från Niagara Falls. Vi bor på ett vandrarhem som luktar kattpiss men som i övrigt är klanderfritt, dessutom billigt för att vara i Downtown Toronto. Killen som jobbar är en muskulös kille i linne som gärna visar upp sina ådriga biceps, han är supertrevlig och överpedagogisk. Han tipsar oss om en sen middag på en kinesisk restaurang vid namn 88. Vi käkar, återvänder till vandrarhemmet och klunkar i oss några ryska u-båtar i vardagsrummet.I rummet sitter en äldre man (60+) som vi kom att inom gruppen kalla för The Fat Guy. Han är ursprungligen från England och har bott på detta motell i snart fyra månader. Denne man tipsar oss om vart vi bör gå om vi letar fest en söndagkväll.



Vi ger oss ut, stöter på en pub med fåtal gäster. Vi bestämmer oss för en öl men fastnar här för de intressanta personer. Bartendern (tjejen till höger intill Clement) som Iago visade hur man dricker tequila i Spanien på. Det innebär hälla salt på en kvinna och trycka upp en limeklyfta i hennes mun. Resten kan ni gissa själva...

Den äldre mannen i mitten bredvid Iago är ägaren av baren, en fattig men lycklig sådan. Killen med gitarren stod för underhållningen. Vi förgyllde derassöndagkväll med vårt besök kan man säga.

Efter mer än en öl går vi vidare i tron att i Toronto stänger man senare än 2 på natten. Iago, Clement och Thomas vill till strippklubb. Majoritetsbestämmelsen är den gyllene regeln i vår grupp så jag har inget annat val än att acceptera. Vi tar en taxi, kmmer fram vid 02.30 och det visar sig att det är stängt. Vi letar febrilt efter öppna pubar men allt är stängt. Vi har inget annat val än att ta taxi hem. Nu börjar det hända saker...

Vår taxiförare är en komplett idiot. Han menar bestämt att vår adress inte existerar. Vi visar honom på kartan o allt men han lyckas inte förstå. Vi säger åt killen att bara köra så guidar vi honom. Han saknar GPS i bilen och han har ingen adressbok med sig. Jag börjar bli riktigt irriterad på honom och frågar hur i helvete han kan kalla sig taxiförare. Han tittar på mig snett... Iago säger att vi betalar bara 15 dollar för det var vad det kostade under färden hit. Taxiföraren är vilse och jag tjafsar ännu mer med honom när han säger att vi kan glömma 15 dollar. Tjafset fortsätter om priset tills Clement känner igen en gata och guidar honom. Priset stannar på 11 dollar. När bilen stannar fortsätter tjafset, jag säger till honom att "vad var det jag sa?, vi vet ju för fan mer om Toronto, lär dig sköta ditt jobb istället för kunderna göra det." Han säger nåt till mig men han hinner inte avsluta meningen innan jag har slängt igen dörren och muttrar "fucking idiot" och vandrar mot macken för en nattbaguette.

Vi är inte trötta, utan bestämmer oss för att sätta oss i bilen som står parkerad på bakgården vid motellet. I bakluckan finns bärs och vår "vän" Ryssen =ryska ubåtar. Vi sätter oss i bilen (inga nycklar i såklart...) och ser att det är tänt i vårt rum, det visar sig att The Fat Guy är vår rumskamrat och vi skrattar gott åt utsikten. Vi kopplar ihop två högtalare till en Ipod och har vår egna privata fest.

Vid femtiden på morgonen går vi till sängs, vi försöker vara så tysta som möjligt men givetvis tycker The Fat Guy att vi väsnats när vi möter honom igen när vi vaknat.


Ny dag, det är måndag och dags att utforska denna stad på 3 miljoner invånare. Vi vandrar hela dagen, Toronto är en ganska trist stad, väldigt grå och ointressant.

Världens längsta gata, hela 1896 km lång!!! Jag skojar inte. Sök på Yonge Street i Toronto. Gatan slutar någonstans uppe i norra Kanada och stora delan av denna gata utgörs av motorväg.

Hockey Hall of Fame. Alltid drömt om att se denna byggnad och nu har jag gjort det. Tyvärr kostar det skjortan att gå in och de pengar vill jag hellre lägga på CN Tower.

Vad är då CN Tower? Världens högsta utkiksplats, hela 553 meter hög. Det är ingen vanlig skyskrapa utan mer en enda stor antenn. Självklart betalar vi 27 kanadensiska dollar för att komma upp 446 meter upp i luften. Vi åker hiss upp och man får redan här känna hur det känns att åka 446 meter på 60 sekunder. Ni ska veta att jag har rejäl höjdskräck så jag vågar inte titta ut genom hissen när vi åker upp...

CN Tower från marken, satan va högt!

Hyfsad utsikt. Här är vi på 354meters höjd. För att åka upp ytterligare 100 meter kostar det 9 dollar och givetvis har vi betalat för hela paketet. Ska man göra något ska det göras ordentligt. Tyvärr blir utsikten inget bättre utan det är mer en upplevelse att vara på 446 meters höjd.

Downtown med alla finansbyggnader

Går man ner en trappa på 350 meters höjd finns en sektion med glasgolv så man får se hur det är att stå 350 meter upp i luften. Fan va läskigt! Jag tvekar länge men efter att ha blivit kallad chicken visar jag upp mittenfingret och ställer mig på den förbannade glasskivan so skiljer mig från falla 350 meter rakt ner. Tittar ner och håller på att smälla av...

Iago, jäkla dåre...

Iago tipsade oss att åka upp vid fyra tiden och vänta här ett par timmar tills solen går ner. Man får grymma nattbilder. Givetvis tar batteriet slut för dagen så följande nattbild är från Clement.

Efter en heldag med vandring är vi trötta men revanschsugna från gårdagen. Vi vill ha kul ikväll! Men vi är hungriga och vill spara pengar. Jochen erbjuder sig att fixa middag, pasta och tomatsås. Probelemet är bara att Jochen är en matematisk idiot och kokar 1,5 kilo (!) pasta till fem killar!!! Dåre!

Plötsligt dyker två personer från Österrike upp på vårt vandrarhem. Thomas, som är från Österrike "bjuder" dem på pasta och vi lär känna dem. En heter Dominic, en mycket berest kille och den andre är en tjej vid namn Jan Jan, ursprungligen från Kina. Denna Jan Jan blir nästa intressanta person på vår resa...

Senare på kvällen drar vi alla sju ut på stan och till en av gatorna som The Fat Guy tipsat oss om. Thomas hittar en klubb och vår vän Jan Jan insisterar att vi går in på.

Vi är där en timme. Klubben stänger vid 02.30 men vi vill festa vidare. Vi får nys om Torontos illegala fester som sker underground. En taxiförare tar oss till en av dessa och tro mig, de är sofistikerade dessa illegala fester...

Vi stannar utanför en tom lagerlokal, vi fattar ingenting tills en dörr öppnas. En vakt viftar med ena handen för skynda oss in genom dörren. Vi går ner ett par trappor. Vi betalar var och en 10 dollar, därefter kommer en vakt som visiterar oss alla så vi inte har vapen eller kameror på oss.

Jag möts av en syn som är helt galen. Det finns en bar, en DJ, discokulor i taket. Jag beställer en 33 cl Heineken för priset av hela 7 kanadensiska dollar, ca 55 SEK. Jag vandrar vidare med min öl och ser folk röka hasch, snorta kokain helt öppet. Allt är tillåtet här i denna totalt förbjudna fest. Jag träffar en kille vid namn Carlos, jag sätter mig ner vid honom och frågar om denna kultur av illegala fester. Han berättar att festen vi är på är en av de bästa och att polisen känner till dessa fester. Entre avgiften vi betalade är till för att muta eventuella snutar som kommer på besök.

Han berättar mer om sig själv och blir verkligen personlig. Bland annat berättar han om sina sexuella preferenser, att han gillar killar. Jag försöker lyssna intresserat, jag vill inte göra mig ovän med någon på detta ställe...

Det hela blir dock aningen obekvämt när killen säger till mig att jag är "fucking gorgeous"... Om översättnig behövs så betyder det "jävligt läcker"...

Bara för att underhålla er ska jag säga vad jag svarade...

"Jaha, det var det snällaste jag hört någon säga till mig här i Toronto"...

Bra sagt Henke!

Killen fortsätter smickra mig. Till slut blir han distraherad och lyckligtvis är det dags för oss att gå så jag smyger iväg fort som fan.

Dagen efter när jag vaknar är saker o ting lite luddiga i huvudet. Jag sticker ner handen i jackfickan och hittar Carlos telefonnummer och namn på Facebook... Minnet börjar komma tillbaka och jag minns att han gav mig denna lapp. Jag tror jag har den kvar.

Jajemän!, här ligger lappen! Carlos Hicks. Sök på det namnet på Facebook och klicka på killen från Toronto så får ni se en lustig figur.

Toronto är som sagt galet...

Jag har utelämnat vissa detaljer av respekt för vissa personer men jag kan lugna er med att inget allvarligt hände. Ingen utsattes för fara förutom möjligtvis jag när jag träffade Carlos....

Jag uppdaterar er snart om vår korta vistelse vid Lake Michigan för att senare gå in på Chicago och Buffalo.

fortsättning följer...