Nedräkning

Dagarna går extremt fort nu. Det är redan den 4:e december. Den 15:e åker jag hem. Det är svårt att fatta det. På ett plan finns en förståelse att jag ska hem men när jag tittar på alla saker i mitt stökiga rum är det svårt att fatta att dessa saker måste jag göra något med innan jag lämnar mitt livs bästa termin.

Sviten jag bor i är ganska deprimerande, både hur det ser ut och vilka som bor här.

Sängen ni tittar på bland all skit är Christians. Här har han sovit bort ca 2/3 av denna termin efter alla fester. Han tar nästan dagligen en tupplur på ca tre timmar. Killen är för fan 19. När jag var 19 så sov jag inte mycket... Den vita saken under hans säng är ett litet kylskåp där han förvarar bärsen samt lite käk.

(Skrev jag precis "när jag var 19...."??? Fy fan va gammal jag håller på att bli...)

Här har ni min svinstia. Böcker och papper överallt. Sängen obäddad. Tommy Hilfiger-lakan... Köptes mycket billigt ska sägas. Tror det märket har högre status i Europa än här.

Ni ser även laptopen som endast fåtal gånger har stängts av under terminen. Mycket tid har tillbringats här.

Ni kanske noterar det märkliga ting som hänger på väggen. Christian ville få lite julstämning med blåa jullampor. Ser mer ut som en crack-håla än ett rum med julstämning.

Min garderob till höger. Uppe till vänster ser ni något som liknar det perioidiska systemet. Det är ett form av periodiskt system men inte den ni lärde er i skolan. Den här innehåller istället exempel på supar-spel


Går man ut genom dörren möts man av detta spökliknande rum. Detta är alltså sviten. Förhoppningsvis ser se sex dörrar. Till vänster, närmast, bor Colin. De två dörrarna efter det är badrum. Det i mitten är killarnas och längst bort tjejernas.
I dörrarna till höger har vi närmast Atem, min RA. Killen är från Sudan så jag fattar inte ett jota vad killen säger. Hans brytning är så stark att han skulle kunna prata om att hela Afrika gått bort på en o samma gång medans jag står där och ler och låtsas som jag förstår honom.
"Sounds great"! Samma fras varje gång, samma förstående leende.
Tjejej i mitten heter Ann. Jävla satkärring... Hon har inte pratat med mig på fyra månader. Första tre veckorna hälsade jag på henne varje dag medans hon gav ett mindre trevligt hej tillbaka. Efter det slutade jag för att se om hon någon gång skulle ta initiativet för ett enkelt hej. Det hände aldrig... Har ingen aning varför för hon är trevlig mot andra. Har aldrig sagt något till henne som skulle kunna ge en förklaring till detta mysterium. Dig, Ann, kommer jag inte sakna.
Längst bort bor Madeleine. Lika ointresserad hon också men åtminstone hälsar hon på mig.

Som ni märker är mitt och Christians rum det enda som är dubbelrum.

Än mer deprimerande är vårt common room som ingen använder. Många andra sviter har skaffat TV till sina common rooms men inte vi trots att jag under första månaden drog upp ämnet om att dela kostanden på en billig TV. Snålt... Men jag har ändå inte haft tid för TV men det kunde va bra att följa nyheterna. En termin utan TV, helt otroligt. Utan att överdriva tror jag att totalt har jag sett på TV ca 10 timmar på totalt fyra månader. Kanalutbudet vi har är stort med 60 kanaler men allt är skit. Ingen public service. Det finns inget som liknar SVT. Det finns public service men de lever på något som kan kallas för välgörenhet och lite statsbidrag. Rena skämtet...

Ganska bitter stämning på detta inlägg men det här landet suger stenhårt. Jag har oändligt antal goda minnen men ytterst få av dem har med amerikaner att göra. Jag kan räkna dessa tillfällen på min ena hand.

Jag ska avbryta mig själv här innan jag börjar mitt avskedsbrev. Jag ska försöka avsluta på ett sätt jag kan kalla för ett rent avslut med detta land i ett inlägg strax innan jag åker.

Resten av tiden här kommer ägnas åt väldigt lite skrivande. Det finns inte så mycket att berätta, inget särskilt kommer hända förutom en avskedsfest utan dess like.

Tills dess, sköt om er