Höstmörker

Det blir snabbt mörkt nu på dagarna. Solen är nere strax efter fem på eftermiddagen. Det har börjat snöa på bergen som jag har utsikt mot. Det är så vackert att skåda de lätt snötäckta topparna.

Thanksgiving närmar sig. Bara en veckas studier kvar sen åker vi på lördag eftermiddag på en road trip som blir grym. Först till vår amerikanske vän Stefan från State of New York där vi övernattar för att dagen efter bege oss till Niagara fallen. Vi blir nog kvar i området en natt för att därefter ge oss på en lång färd till Toronto. Efter två dgar där beger vi oss till Chicago, stannar där två dagar för att sen röra oss hemåt till Burlington.

Vi är fem personer som åker. Jag, Iago, Thomas, Jochen och Clement. Det här kan sluta hur som helst med tanke på vilka lirare som är med. Om ni bara anade...

Var väl egentligen inte detta jag ville förmedla höstmörkret. Jag har bara fem veckor kvar och tankarna börjar vandra mot det faktum att det finns en verklighet att komma tillbaka till. Snart är äventyret över. Snart väntar en dyster verklighet med stor osäkerhet. Jag står inför många frågor som under terminen har lagts på hög för äventyrets skull. Samtidigt har nya och än större frågor uppstått. En av dem är hur jag kommer klara av omställningen från att vara någon här till att komma tillbaka till ett liv i anonymitet med dess innebörd. Jag är någon här. Jag är någon folk ser fram emt att träffa. Jag anses som rolig och smått knäpp. Jag är "The Swedish sensation" som dom kallar mig. Det är en annan Henke som lever här. Kan han följa med hem till Sverige och motstå socialisationsprocessen som väntar? Kan han bli accepterad eller inte?

Den Henke som kan komma hem är fortfarande samme person men det är en person som har fått smak på livet och som upplever en betydligt mindre värld än tidigare. Det är en Henke som vid en god ekonomisk sits kan bestämma sig för att boka en flygbiljett till Prag för att testa tjeckisk absint bara för att han känner för det (bra exempel...). Hur som helst är tet är en Henke som vill bocka av saker.
Jag tror han kommer bli accepterad. Frågan bör kanske snarare riktas mot mig själv, vågar jag släppa fram honom? Vågar jag stå emot risken för att falla tilbaka i ett så invant beteendemönster?

Oavsett vilken Henke som kommer hem, finns frågor att brottas med. Den främsta är ett visst mönster som jag har följt under en längre tid och insåg att jag gjort även i nutid. Det är ett mönster som oroande nog luktar självdestruktivitettrots att det inte är medvetet gjort. Det är ett omedvetet beteende men det följer samma mönster varje gång trots ett inre löfte om att inte följa detta mönster. Men idag insåg jag hur skrämmande likt mitt omedvetna beteende har påstått.

Sjävklart bjuder jag inte läsaren på svaret, elak o hemlighetsfull som jag är. Det finns en tredje orsak men den överlåter jag till gissandet av olika skäl. Det enda jag kan säga är att det rör sig om den andra sidan av den nye Henke. Han är inte bara en person som nu uppskattar äventyr, han är en person som vill uppleva det stora och riktiga äventyret här i livet.
Nu var jag väl snäll med ledtrådar. Men även det har sin anledning.

Viktigt att säga är att den Henke som kommer hem är inte helt ny. Långt ifrån. Stora delar av honom har alltid funnits där men han har aldrig presenterat sig. Alla kommer ställa mig frågan varför, och det vore att gå in på ett ämne som är så stort och komplext. Det finns ett svar efter många års funderande men jag är redo att lämna den frågeställningen bakom mig snart.
Fundera inte så mycket utan bekanta er med honom istället.