Tankeställare

Klockan är tio över tre på morgonen. Jag avslutade mitt pluggande för en timme sen. Har kämpat med en historie uppgift hela dagen som egentligen ska vara lätt men som jag inte kan förstå hur hon professorn vill att jag ska svara på. Frågan är enkel: ge exempel på skillnader och likheter mellan arbetarnas och böndernas organisering för bättre villkor under den tredje delen av 1800-talet. Jag ser egentligen inga intressanta skillnader och detta gjorde mig så trött att jag stängde av och bestämde mig för att gå till sängs. Men jag insåg att min del av rummet behövde städas. Det låg papper överallt som borde sättas in i pärmar så nu är det gjort.

Under städningen kom jag att tänka på ett samtal jag hade med min amerikanske vän Kirsti. Hon frågade mig om mina intryck så här långt av amerikanarna. Jag svarade samma sak som jag tidigare sagt till er läsare, att vi européer är aningen besvikna på att det finns ett så litet intresse hos amerikanarna för oss. Vi har inte lyckats etablera kontakt med amerikanarna på ett ordentligt sätt någon av oss utan vi har mest sporadiska kontakter. Självklart tonade jag ner det. Vi trivs ju ändå jättebra.
Hon tyckte det var tråkigt men delade med sig av sin egen lilla teori som ungefär löd somså att det kan ha med amerikarnas behov av personligt avstånd, både fysiskt och psykiskt. Dessutom finns en rädsla för att ställa för många närgångna frågor och på så sätt göra någon upprörd. Jag tog till mig av vad hon sa men jag tänkte inte så mycket mer på det då jag var fullt upptagen med studierna. Det var först nu under städningen jag kom till följande tankeställare:


Vänta lite nu Henke lilla....

(tystnad, endast syrsorna hörs i bakgrunden...)

Beskrev inte Kirsti precis en typisk svensk?????????????
Hallå? Personligt avstånd, rädsla för att ställa för närgångna frågor? Det är vad jag kallar en typisk Svensson! Vad menas Kirsti?


Säg inte att....


Menar hon........?


Menar människan verkligen att jag åkt till en helt annan världsdel med sex timmar i tidsskillnad för en kostnad av en jävla massa tusenlappar för att efter en månad inse att jag hade kunnat utsatt mig för en betydligt mer utmanande och framför allt billigare kulturkrock genom att betala endast 40 spänn och sätta mig på en bussjävel till Kil och därefter integrera mig med raggarjävlarna på Storgatan? Hallå, Continental Airlines vs. Televinken...

Jag menar, vad är det för vits att komma hit om folket är likadant? Då kan jag lika gärna försöka ge mig på att försöka förstå den komplexa kulturupplevelsen med att åka 78 varv runt den där "rondellen" på Storgatan i just nämnda Televinken varenda lördag kväll och käka en "Raggarballe med svängdörr" med mina nya kamrater...
Mäsk någon?




Skojar bara. Jag älskar Kil, även om det finns raggare och att det saknas rulltrappor.
Men det fick mig att tänka till. Är amerikanarna, framför allt Vermontfolket, så jäkla lika oss tråkiga svenskar? Jag som hade sett fram emot en kultur som betydligt mer präglas av nyfikenhet, att våga uttrycka sig fritt utan rädsla för att göra bort sig som vi svenskar (inkl. mig) är. En kultur utan Jante-lag och där kroppsspråket klart och tydligt statuerar att här har vi med en amerikan att göra.. Den typen av kultur måste finnas även här i Vermont.

Måste avsluta detta inlägg med en fråga. Har jag fel om ni, familjen Jansson, tänkte det där underbara ordet "Asfaltsblomma" efter att ha läst detta inlägg?