Efter en dag som kan beskrivas som mindre bra, beslutade jag mig för att skippa skolan (vilket kommer att kosta mig hårt arbete nästa vecka) för att istället shoppa. Jag brände en hel del och hade det inte varit för att jag inte såg så mycket snyggt, hade jag förmodligen bränt flera tusen.
Hade därefter middag med finska tjejerna på en restaurangkedja som heter Friday's. Det är en hederlig amerikansk krog med trevlig service.
Väl hemma gick jag över till en svit där spanjorerna, bulgarerna ochfolk från andra länder satt. Vi drack öl på rummet. Detta är strikt förbjudet så vi låste dörren till sviten. Givetvis knackade korridorsvakterna på vår dörr. Idioter som vi är, slänger vi in all öl i en ryggsäck och resten i en garderob i ett av killarnas rum. Tanken var att håller vi tyst så händer inget. Vad ska dom göra? Bryta upp dörren?
Rätt svar: Dom jävlarna ringer förstås efter universitetets egna polisstyrka, som öppnar dörren och hittar oss där. Hade vi varit smarta hade vi gömt ölen och därefter öppnat och sagt att vi inte hörde knackningarna. Dom har inte rätt att söka igenom våra rum.
Vi drack öl och vi hade inga bra ursäkter. Dom tog våra ID nummer, gjorde en rapport men inget kommer att hända. Det värsta som kan hända är att man blir avstängd ett par veckor men då ska man hitta på en massa jäkelskap. Förmodligen hittar jag på nåt sånt sista kvällen innan jag åker hem.
Vi var i snitt 23 år, vi som drack och att gömma ölen var som att vara 16 igen när man försökte fly från snuten. Jag vet inte hur många gånger jag som tonåring åkte fast och tvingades hälla ut all öl, sprit eller hembränt om man hade för kvällen. Nu fick man göra samma sak men vid 25 års ålder. Jag vet att man måste acceptera reglerna. Dom är lika för alla men korridorsvakterna (även kallat Ra:s) kunde sortera ut bättre. Dom vet vart festerna är, vilka som bor vart. Vi förde inte ens oväsen utan delade två 12-pack på 6 personer. Det är inget man blir full på.
När vakterna dragit vällde jag ut mig spydigheter över detta barnsliga beteende och det faktum att universitetet har en egen polisstyrka???? Bor du i korridor i Karlstad så är det på eget ansvar och många där är 19. Ändå är incidenterna färre där än här.
Alla var förbannade och vi trissade upp stämningen där den ena fördomen efter den andra kom till ytan. Många berättade historier som hänt under den första månaden som gjort att många känt sig nedvärderade av amerikanarna. Vi trissade som sagt upp stämningen och det påverkar förstås sanningshalten i historieberättandet, men många som planerat att stanna här i ett år, funderar nu på att åka hem efter en termin. Detta förvånade mig och fick mig att upphöra med "skitsnacket". Men efter att ha hört historierna så förstår jag varför. Även här i Vermont har vi fått smaka på upplevelsen av arrogans. En spanjor berättade om att en amerikan frågade var han var ifrån. "Spanien", svarade han.
Ganska omedelbart frågar amerikanen om spanjoren tänkte emmigrera till USA. Han svarar nej och möts av en förvånad blick. Detta gjorde honom förbannad
Jag själv har inte utsatts för något liknande men helt klart är jag besviken på amerikanarnas bristande intresse för oss europeér. Jag var faktiskt övertygad om att vi skulle betraktas som spännande och att man lätt skulle få kontakter med amerikanare. De endafrågorna jag fått är från min lärare i US politics där han ber mig jämföra den pluralistiska demokratin i USA med majoritetsregeln i Sverige. I övrigt knäpptyst. Jag frågade övriga gruppen om jag var ensam om detta men samtliga instämde i att amerikanarna är inte intresserade. Ändå kommer vi hit med oändligt antal frågor om den amerikanska kulturen.
Jag och samtliga var överens om att när vi träffar mäniskor från andra länder och kulturer så väcks en naturlig nyfikenhet. Sen måste vi vara ärliga med att säga att alla européer är inte intresserade av andra kulturer och att många ställer idiotfrågor om Bush och att de är så tokiga i vapen, m.m. Men det finns iallafall en grad av intresse från européerna, här är den totalt frånvarande.
Nu ska jag sova
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej älskade bror! Hoppas nu resan varit lika kanonbra som du hoppades på.
Och lite roligt att läsa om de där "gestapo"figurerna i korridoren och på skolan,,, men vad händer när de tagit era ID-handlingar? Får ni dem tillbaka, eller kan ni inte förflytta er som tidigare?
Och min goe bror,,, vad var du ute och gjorde som 16-åring? Hade ingen aning om att det fanns poliser ute som lät er hälla ut, och att du varit med om det flera gånger,,,, Du är visst en riktigt buse du verkar det som, hihi. Tror nog vi får ha en berättar kväll när du kommer hem...
Många goa kramar från din syrra Annika
Uttryckte mig lite dunt. Vi har alltså ID-handlingar som vi får från skolan. Vkterna tog dom aldrig utan tog bara våra uppgifter. Det enda som står där är namn och vårt id-nummer
Hej Henrik!
Tänkte dela med mig vissa tankar angående detta med "visat intresse" (eller saknaden därav)...
För det första har din vän Kirsti delvis rätt, tycker jag. Många underskattar precis hur "tyskt" det amerikanska kulturen är. Det största invandringsgruppen under 18- och det tidiga 1900-talet - perioden där man kan argumentera att mycket av det moderna amerikanska kulturen skapades - var från Tyskland eller andra länder inom det tyska kultursfären, inklusive Skandinavien. Achtung! Det finns skrivna och oskrivna regler och de finns för att följas! (Läs detta med lite skämtsamt ton, tack.) En av dessa regler är i alla fall att man ska inte ställa alltför närgångna frågor till främlingar.
För det andra, USA är faktiskt ett invandrarland. Amerikaner är van med att folk kommer någonstans utifrån och det kan ofta vara att det inte väcker någon särskild nyfikenhet - eller att man i alla fall döljer nyfikenheten. Det utvecklades också under de stora invandringsåren sociala regler/uppfattningar att "oavsett var vi föddes, vi är alla amerikaner" och det var inte ovanligt att om man frågade varifrån någon kom, de skulle svara t ex "Kalifornien" eller "Burlington" eller "North Avenue" eller något liknande, i stället för "Tyskland", "Italien" eller "Finland". Invandrarna oftast vill lämna sina förra nationella identiteter och bli amerikaner och inget annat (utanför hemmets väggar), och detta uppmuntrades i samhället. Det finns tusentals och åter tusentals amerikaner med efternamn "Smith" vars förra familjnamn var Schmidt. Alltså, detta som ni upplever som ointresse kan till viss del vara ett slags artighet...:). Som min man upplevde det medan han bodde i USA, frågorna kom så småningom, efter folk hade lärt känna honom lite grand, men under tiden hade han ändrat sin attityd och såg detta "likgiltighet" som "acceptans" i stället.
Och så vill jag fråga dig, hur många gånger har du träffat en invandrare till Sverige och ställt dessa frågor till dem? Vet du hur det är att vara invandrare från Somalia eller Thailand i detta samhälle? Jag har själv pratat med många invandrare till Sverige, både från Europa och utanför Europa, och de talar om hur folk är inte riktigt intresserade i deras forna kulturer (förutom att kanske bli lyriska över det goda thailändska köket). I andra ord, amerikaner är inte bättre än andra på att "take their heads out of their own worlds and look into someone else's" (förlåt, men jag visste inte hur jag skulle uttrycka detta på svenska).
Till sist ska ni vara medvetna om att amerikaner (som svenskar faktiskt) har en tendens att på ett och samma gång känna sig och sitt land överlägsna alla andra OCH känna sig liten och osäkra. De *vet* att européer har fördomar om amerikaner och USA, och tycker att européer är ganska glamorösa, och det kan helt enkelt vara att de känner sig osäkra hos er!
Hoppas du annars mår bra och trivs.
Rosemary
Skicka en kommentar