Hej kära läsare,
Jag har tvingats spara in på skrivandet då jag lyckats försätta mig i en sits där jag ligger efter något i studierna. Jag trodde nämligen att detta skulle bli en lätt lek eftersom man läst engelsk litteratur förr på universitetet där hemma. Men tji fick jag när jag inser att det är jäklig svårt. Jag läser fyra kurser och här i USA läser man dom samtidigt istället för en kurs i taget. Jag läser en kurs om det amerikanska politiska systemet, en kurs som handlar om USA:s historia med start från slaveriets slut och framåt. Den tredje kursen är en sociologi kurs med fokus på sociala problem och deras orsaker. Den fjärde är en engelska kurs för oss utbytesstudenter. Den är anngen för lätt för mig. Den är mer tänkt för dom som har lite större problem med engelskan. Men läraren har tänkt anpassa lektionerna efter våra förutsättningar så jag hoppas ändå få utforma en egen kurs där jag jobbar med det jag behöver jobba på.
Sociologi kursen bör inte bli svår då jag på föreläsningarna förstår och känner igen mycket från samhällskunskapen och psykologin.
Betydligt värre är det med Amerikansk historia och Politiska systemet. Böckerna är för amerikanska läsare. Jag skulle behöva en extrabok som förklarar grunderna. Det är många begrepp som författarna utgår från att läsaren känner till vilket en amerikanare gör från lektionerna på grundskolan. I Sverige läser vi inte om detta lands politiska system mer än att vi nämner att USA är en republik med tvåkammarsystem. Samma sak med historian. Det är mycket nytt, man känner ju till detta lands historia från TV-serier. Jag minns fortfarande den fantastiska TV-serien Nord och Syd och det är faktiskt denna som nu är min enda hjälp när jag för tillfället försöker få en bild av USA efter 1866 och avskaffandet av slaveriet. (Ja morsan, jag minns hur stilig du tyckte Patrick Swayze var...)
Boken ger ingen djupare förklaring utan en mycket ytlig sammanfattning av ett djupt material och då blir det väldigt svårt för mig att förstå vad som hänt. Jag kan tvingas söka mig till alternativa källor för att få en bättre bild. Det var längesen jag kände mig underlägsen i en klass. Man sitter nu med flit och är tyst på föreläsningarna även om man vill visa sig duktig. Men man försöker hålla en låg profil, det är illa om man sticker ut som svensk, är äldst och dessutom snart färdigbliven gymnasielärare i klassen och lyckas svara åt helvete fel på en fråga som vilken korkad tonåing som helst skulle klara av.
Jag kan erkänna att jag åkte hit med en mindre vacker nationalistisk inställning att "nu fan ska jag bevisa de här j-a amerikanarna vad vi svenskar kan. Inte bara ska jag få högsta betyg utan jag ska också utmanar er i djupa diskussioner på ett sätt som får er att gråta av förvirring."
Detta är förstås en tragisk inställning, men mer sant kan det inte bli. Jag är idag en ganska liten människa när jag hela dagen kämpat med ett kapitel. Klockan är elva på kvällen och jag är fortfarande inte färdig. Alla känslor som jag trodde jag skulle få ifall jag inte skulle klara av studierna så lätt som jag trodde, började nu att uppstå. Känslor som apati, hemlängtan och vilja att isolera sig från den övriga mängden knackade på min dörr konstant. I socialpsykologin kallar man detta att "smekmånaden är över". Det är nu verkligheten slår in, den här nöjestrippen, allt det nya och spännande blir istället vardagligt och jobbigt. Lyckligtvis besitter jag kombination av intensivt förberedelsearbete av såna här eventuella situationer och en gedigen värmländsk stönighet. Ni som sett min stönighet vet säkert vad jag menar...
Varje gång dessa tankar uppstår, så försöker jag intala mig att det är en naturlig emotioell respons på att ens höga förväntningar inte går som man vill och att man därför känner hemlängtan för att man vet att här hemma behärskar jag mitt område. Att vara bra på något ger varje människa en trygghet, en positiv känsla av vem man är.
Nu när jag ite känner så kan jag gå in i en sån där rationell tankebana. Jag gör detta för att få ett grepp om vad det upplever, jag kan då se denna emotion som något greppbart, att även denna har gränser och lagar istället för att låta den vila över mig som ett täcke som kontrollerar mig och min vardag. Jag kontrollerar den istället Men det behövs lite energi för att klara av det där. Det är här den där stönigheten som alla säger att jag besitter så otroligt mycket av, kommer in i bilden. Det är också här ett stort tack bör riktas till min kära mor, som har varit ett föredöme i begreppet stönighet.
Jag vet att jag inte borde skriva så men jag kan göra det eftersom det skiljer sex tidszoner mellan oss. Sköt om dig mamma och hoppas du hade det bra på Öland.
Nu avslutar jag denna kväll/natt med fortsatt läsande av Sydstaternas utveckling efter slaveriets avskaffande.
P.S. Insåg precis att jag kunde ha förklarat allt det där mycket enklare genom att säga "sluta grina och jobba hårdare istället"! Det är faktiskt samma sak, i princip iallafall. Typiskt akademiker att krångla till det.
D.S.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Bra jobbat Henke! Du kommer säkert genom detta, stönighet kan man komma otroligt långt på... dina fördomar är ibland väldigt nära sanningen *fniss*. En lärare berättade en gång att hon varit på någon konferens och där fanns en amerikansk geografilärare som ville visa sig på styva linan. Han berättade att han en gång besökt Sveriges huvudstad Danmark. Så känn dig välutbildad. I övrigt chockar du mig i varje blogg!! Har du gått med alla dessa "kloksaker" inom dig utan att avslöja dig?? Det är så underhållande och lärorikt att följa ditt resonemang. Att det blir få kommentarer beror väl på att man inte tycker sig ha några vettiga inlägg att göra. Men du tycks ju ha fått prova på hur det är att känna sig i underläge... Skämt å sido, att få hemlängtan av och till måste väl vara normalt. Vilken tur att du känner av det- du ska ju återvända hit!! Allam mina kramar till dig
Hej Henke,
För det första vill jag erbjuda mig som bollplank eller möjligen en kunskapskälla - du får gärna ställa frågor till mig om du vill, helt privat - dottern har epostadressen. Jag känner igen mycket av vad du säger från mina första veckor i Sverige - och jag gick inte ens en utbildning på en fin universitet och så slapp just den stresskällan (dock jag kunde inte ett ord svenska, som var en annan). Jag grät varje dag under sex veckor och sörjde min identitet djupt. Jag hade plötsligt förlorat min status som en intelligent, utbildade person med ganska bra kommunikationsfärdigheter, kunde inte uttrycka mina tankar och känslor alls. Och min man kände detsamma under hans första tid i USA, trots att han hade (och har) otroligt bra engelskakunskaper.
Annars får jag säga att vandringssägner om dumma, outbildade amerikanska lärare gör mig galen, och det gör också uppfattningen som verkar så utsprida bland vissa svenskar att det amerikanska högre utbildningssystemet håller inte samma klass som det svenska. Det finns en anledning till att så många amerikaner befinner sig varje år i det svenska kungens närvaro runt Luciatiden, och det är inte för att amerikaner är genetiskt smartare än andra. Det är ett stort land och pga delstatssystemet (som kan jämföras något med kommunal självstyre, fast ännu mer utpräglat) är kvaliteten ojämnt när det gäller delstatliga colleges. Men jag tror inte att vilken riktig universitet som helst i USA skulle ha något att skämmas för i jämförelse med svenska universiteter - och kan garantera att t ex Harvard, Berkeley, Cal Tech, MIT, University of California osv - eller UV för den delen - är verkligen inte dagisar för 18-åringar. Allt blir mycket svårare med tiden, precis som i Sverige. Jag skulle nog säga att i vissa avseenden har vissa unga förstaårsstudenter en sämre utgångspunkt än unga svenska studenter, för att kvaliteten i high school-utbildningen är säkert ojämnare i USA än gymnasisesystemet i Sverige. Vissa high schools är otroligt bra, vissa otroligt dåliga, de flesta ät nog någonstans i mitten (jag talar om publika high schools, inte privata). Förstaårs universitetsstudenter som är intelligenta, envisa och jobbar hårt klarar sig - men en betydande del klarar sig inte. Och det är mycket svårare att få en "andra chans" där, som gör att ett misslyckande kan ha stora och livslånga konsekvenser.
Systemen är olika, länderna är olika. Som en person med två nationella identiteter får jag säga att jag verkligen önskar att BÅDE amerikaner och svenskar skulle kunna bli av med detta löjliga behov att skryta och försöka bevisa att just deras land är bäst i världen. Det finns ingenting som det perfekta landet. Det finns saker som enligt mig är bättre i Sverige än i USA, men också tvärtom. Men även där får man ställa sig frågan "bättre för vem?" I andra ord, våra uppfattningar, hur vi upplever saker och ting, och vilka system vi tycker är bättre beror mycket på våra personliga omständigheter och utgångspunkter. Min egen resa som en person i ett internationellt förhållande har mest, som jag ser det, givit mig två länder att älska och två länder att klaga på. Det har också breddat mina vyer och gjort mig till en bättre, djupare person. Att uppleva och integrera i ett annat land är mödan värt, men man ska inte underskatta precis hur mycket möda det kräver.
Rosemary
Tack före era kommentarer. Gällande Roemarys klockrena inlägg kan jag bara säga att jag håller med. Jag åkte hit med ett stort gäng fördomar, vissa väldigt nedlåtande,till exempel det amerikanska utbildningssystemet. Jag kan överhuvudtaget inte uttala mig om hur bra eller dåligt systemet är här. Att jag säger så är ett tecken på att min respekt har växt och fördomar fortsätter att raseras. För kanske ett halvår sen hade jag sagt att det här landet var på väg åt helvete med sin skola. Nu kan jag iallafall säga att jag har ingen aning. Låter säkert obegripligt men man kan kanske förenkla det hela genom att säga att bara vara här avdemoniserar alla vanförestälningar man har.
Jag vet att när jag kommer hem kommer jag att skämmas över alla fördomar jag haft. Vissa kommer säkert stanna kvar, till exempel Amerikanarnas geografi kunskaper. Jag har själv hört några roliga exempel. Men i övrigt kommer jag att skämmas, iallafall till en början för att sen inse vad bra det var att jag gjorde denna resa. Jag kan känna stolthet över att jag visste att något var fel i min världsuppfattning och därefter gjorde något åt det. Jag åkte hit för att ta ett ytterligare steg i mitt sätt att tänka. Jag ville få en bättre förståelse för den amerikanska mentaliteten. Jag har redan inspirerats av den som jag tidigare har skrivit.
Ja, amerikaner och geografin...:). Du ska observera att jag specifierade "lärare". Det är synd, men geografin har blivit ett lågt prioriterat ämne i amerikanska skolor, mest pga resursbrist, skulle jag tro, kanske som historien var under ganska många år i svenska skolor. Och visst har många amerikaner urdåliga geografikunskaper. Samtidigt får jag säga att när min dotter var utbytesstudent i Finland och blev konfronterade med detta, inte en enda av de finska studenter som påstod sig ha så bra geografikunskaper kunde svara när de fick frågorna: "Var i USA ligger delstaten Maine?", men än värre: "Var ligger Laos?" Deras referensramar skilde sig helt enkelt åt.
Trots detta erkänner jag fritt att många vanliga amerikaner (inklusive mig) är så dåligt på geografin att det är nästan roligt.
(Men att en geografilärare skulle tro att Danmark är Sveriges huvudstad, det köper jag däremot inte.)
Det är en intressant fråga, eftersom så grundläggande saker är viktiga när det gäller hur vi förstår världen. För att bikta mig kan jag tala om att jag har precis slutläst en roman som var inte bara otroligt briljant och vackert skriven på alla sätt och vis ("Half of a Yellow Sun" av Chimimanda Ngozi Adichie), men också lärde mig att Biafra, ett land som existerade under endast tre korta år, var/är en del av Nigeria.
Innan jag läste denna roman visste jag precis ingenting om Biafra, förutom att jag hade svaga minnen av svält i landet för länge sen när jag var barn/tonåring. Jag skämdes för min okunnighet och det ledde mig till ställa frågan om det kan vara så att min brist på kunskap avslöjar en underliggande likgiltighet när det gäller Afrika och Afrikaner? Och kan detta vara ett tecken på ett konstigt slags rasism som jag visste inte fanns inom mig? Eller är det rättare sagt "västerlänningsism"?
Oavsett vilket, jag vet att jag vill lära mig mer, och kommer att göra det. Ibland kan man inte be om mer från oss bristfälliga människor.
Rasism handlar det inte alls om utan snarare om att vår märkligt komplicerade hjärna har svårt att känna empati för saker och ting som ligger långt bort geografiskt. Ofta för att vi har inga referensr till det. När 80 000 dör i en jordbävning i Mellanöstern är det stor nyhet men det blir inte lika starkt om en jordbävning skulle ske i vårt grannland Norge, till exempel. Vår hjärna är bara korkat konstruerad. Samtidigt när 9/11 skedde med ca 3500 dödade, tog många detta hårt, inte bara för att det skedde på ett så makabert sätt utan för att USA är ett land som alla har kopplingar till. Afrika har vi alldles för lite kopplingar till. Men böcker och filmer kan båda minska detta avstånd och därmed skapa ett emotionellt band.
Turligt nog kan jag peka ut både Maine och Laos på en karta... Geografi är inte min starka sida heller.
Skicka en kommentar